Ålands fredsinstitut
The Åland Islands Peace Institute

Hamngatan 4
AX-22100 Mariehamn, Åland, Finland
Tel. +358 18 15570
peace@peace.ax
For more contact information click here.

Peace cups

Support peace work. The cup ''A Piece of Peace'' is sold to the benefit of the ÅIPI.

More information here.

Download our brochure

  

 

English

Swedish

Russian



Publication about
the Åland Example

ALEX_Cover_72

Read more here.

The Åland Peace Blog

Since the very beginning (in 1992) the Åland Islands Peace Institute has
worked with questions of security, minorities and autonomy. The purpose is
to prevent and manage conflicts, always with a gender awareness. Throughout
the years we have gathered knowledge and strengthened expertise within these
areas, and a new phase was initiated in 2007 with the development of the
Peace Institute's research and investigation capacity. The Peace Institute
arranges seminars, conferences and courses within these areas and regularly
publishes reports and books. We believe that some of the knowledge and
the insights that we acquire should be disseminated to a wider public in a
shorter and quicker form. This is why we are creating the blog. It is
knowledge-oriented and analyzes or comments briefly - but quickly -
news, events and phenomena with the purpose of providing deeper
understanding. The staff and the board of the Peace Institute will
contribute to the blog.

Sia Spiliopoulou Åkermark
Director of the Peace Institute, Associate Professor in International Law



Petra_G_liten

Petra Granholm är projektforskare vid Ålands fredsinstitut inom ramen för ELDIA projektet- European Language Diversity for All. Just nu forskar hon om nordsamiskan och kvenskans rättsliga ställning i Norge, men har tidigare sysselsatt sig med mångkulturalitetsfrågor också på Åland.

petra(at)peace.ax

Bloggen skrivs av Fredsinstitutets nuvarande eller tidigare personal, gästforskare och styrelseledamöter eller av inbjudna gästskribenter. Åsikterna är författarens egna.
Tromsø, 3.3.2011.

Jag håller just nu till på Tromsø universitet i Nordnorge, med uppgiften att skriva om nordsamiskans och kvenskans rättsliga ställning i Norge. Som gästforskare har jag privilegiet att ta del av dynamiken i denna gränsregion, både från ett professionellt och ett personligt perspektiv. Jag tror att få av oss nere i "syd" tänker på hur internationell och multietnisk Nordkalotten är. Gränsregioner är spännande, det är där det händer, som vi ju också vet på Åland.

Just nu pågår en hetsig språkdebatt i Tromsø. Det är nämligen så att en kommun kan välja att gå med i det samiska förvatningsområdet som innebär vissa språkliga rättigheter för de samisktalade och aspirerande samisktalande, samt en ökad synlighet för det norska urfolkets språk i samhällslivet.

Bakgrunden till detta är att det på Nordkalotten fanns ett folk med ett land också innan kolonialstaterna Norge, Sverige, Finland och Ryssland tog över. Landet heter Sápmi, och sträcker sig från Kolahalvön i nordost till Engerdal i Hedmark, dagens Norge och Idre i Sverige i sydväst. Detta land är hem till samerna, med sina många olika språkvarieteter. Historien gjorde dock samma territorium till hem också för andra grupper, många av dem av finsk-ugriskt ursprung, såsom kvener i Norge och tornedalingar i Sverige, men också de som senare blev majoritetsbefolkning, alltså nordmenn, svenskar, finnar och ryssar. "Tre stammars möte" talar man om häruppe, och menar då samer, kvener och nordmenn. Dessa grupper   lärde sig varandras språk, de byggde båtar, bedrev renskötsel och odlade jorden, sida vid sida. De gifte sig inom gruppen men också utanför gruppen och fick barn som ofta var flerspråkiga. Så kom nationalstatsgränser, krig och nationalismen  till Nordkalotten. Särskilt de finsk-ugriska språken blev då uppfattade som hot och skulle motarbetas. Det var segt, men slutligen lyckades man, med lite hjälp av pisk och hot, att få generationer att glömma sitt språk till förmån för nationalspråken. När man nu kommit på andra tankar, på grund av en en några årtionden gammal flerkulturalitets- och minoritetsskyddstanke, är det knepigt att revitalisera de urgamla språken, och det kostar pengar, vilket de som uppfattar sig som nordmenn i Tromsö och har bott här i hela sina liv sätter sig på tvären emot. "Tromsø er ingen samisk by", säger någon. "Samisk er ikke naturlig" säger någon annan. En tredje går så långt som att tala om konspirationsteorier av  samerna i Finnmark och Troms fylken, planer som smitts sedan 1945 för att ta över all utmark i norr. Naturligtvis är renbetesfrågan, med sitt stora behov av mark, i centrum av känslornas stormar från alla håll. Kåfjord kommuns nordsamiska namn Gáivuona skjuts sönder på skylten, och den nya skylten för Bodø får det samiska Bådåddjo nerklottrat.

Men, säger den utomstående, varför är det då så känsligt nu, om Nordkalotten alltid varit hem för många folkslag och språk? Och vad har språkfrågor med markfrågor att göra? Handlar det kanske om att markera revir från båda sidor? För min egen personliga förståelse har jag lagt upp följande minst fyra teorier (det finns säkert flera) som kanske kan förklara folks motreaktioner mot det samiska i Tromsö, men också reaktionerna i finanskrisens kölvatten mot det multikulturella Europa:
1. Förnorskningen (i Norges fall) är avslutad på pappret, men inte i folkens medvetanden.
2. Förnorskningen kommer in med ny kraft, en andra våg, en trend som kan vara ett svar på...
3... globaliseringens uppfattande "hot" mot nationalspråken, engelskans intåg på fler och fler domäner i samhällslivet
4...eller "mångkulturalitetens misslyckande" såsom det uppfattas i Tromsö

Jag har frågat de flesta experter jag snubblat över på mina strövtåg här på universitetscampus i Tromsö och utanför, och svaret verkar, som så ofta, ligga i en kombination av faktorer. Okunskap är en förklaring, identitetens betydelse för individen en annan.

Det gav mig anledning att fundera över min egen identitet, som alltid först och främst har varit åländsk, trots bosättning i sju olika länder under de senaste tio åren. Är den starka åländska identiteten, definerad av självstyrelsens osynliga men fastställda gränser, en välsignelse eller ett hot mot nuvarande och kommande mångkulturella utmaningar? Till vilken grad har nationalstatsidén om "ett folk, en stat" rotat sig i nuvarande åländska generationers medvetande? För är det inte så att vi lätt glömmer, att Åland är ett bidrag till den finska mångkulturaliteten, ett avsteg från den renodlade nationalstaten?

Vilken chock det var för mig som ålänning, med svenska som modersmål i själ och hjärta, med mina bristande finskakunskaper, att delta i ett kvensk språkcafé en mörk vinterkväll i februari. Jag anlände sent och hade redan på förhand mailvägen ursäktat mig för bristande finskakunskaper, och ännu mer bristande kvenskakunskaper, damp ner på stolen och fick kaffet serverat för mig. Så var det dags att förklara vem jag var och vad jag gjorde där, på projektets vägar. Jag andades in och började på finska, och jag hade hunnit några meningar då ledaren för kvällen avbröt mig och frågade de församlade om det krävdes översättning. Snabbt replikerade en äldre man henne på kvenska/finska, vände sig till mig och sade "det finns inte en endaste person utom du som förstår vad jag säger just nu. Så långt är förlusten av vårt språk gånget." För första gången i mitt liv var jag bäst på finska, precis som min far som finlandssvensk måste känt sig då han flyttade till Åland som 16-åring. Mannen som upplyste mig om de kvenska förhållandena var en gammal kvensk aktivist, full av frustration gentemot myndigheterna men också gentemot det samiska språkets status i förhållande till det kvenska. Jag fick snabbt nya upplysningar om antalet talare -från att tidigare ha uppfattat 8000-10 000 kvensk/finsktalande, meddelade han mig att det reella antalet låg runt 600-1000, och att han antagligen kände alla personligen. Senare intervjuade jag honom och ledaren för en annan kvenförening, som menade att hon var "bekännande kven" trots att hon aldrig lärt sig språket. Jag förstod kopplingen bättre senare på kvällen, då de började sjunga gamla kvenska och finska sånger - sällan har jag sett en sådan sångglädje trots att man inte hade en aning om vad man sjöng om!

Jag gick till sängs den kvällen och visste inte om jag skulle känna mig mer eller mindre finsk. Finskan är härskarspråket som jag helst inte talar om jag inte måste. Trots det måste jag medge en viss känsla av privilegium över det faktum att jag kan, fast jag kanske inte vill, när det finns de som inte kan, när de vill. Om man skulle ta bort allt finskt ur mitt liv, skulle jag sakna det då? Ja, definitivt - både den svenska och den finska kulturen och språken får plats inom ramen för min åländska identitet. Och den isländska och tyska också för den delen! Egentligen finns det ingen gräns för hur mycket den åländska identiteten kan absorbera.

Idag har Åland en av världens äldsta och mest framgångsrika självstyrelser. Min fasta övertygelse är att detta har uppnåtts genom försök och misstag, genom att finna sig i en situation som kanske inte är den hjärtat mest av allt begärt, men med en beslutsamhet av att göra det bästa av den och vända den till sin fördel. Omvärlden förändras ständigt - världskrig rasar, järnridåer uppstår och faller, unioner skapas och gränser öppnas - och med denna förändring måste också självstyrelsen förändras, precis som många av våra duktiga självstyrelsekämpar förstått. Kort sagt - historien är en dynamisk process, självstyrelsen är en dynamisk process likaså, och mångkulturaliteten är en del av denna process.

-----------------

Om kvenska
Kvensk er ikke finsk, säger de kvenska aktivisterna. Det är förenklat att säga att kvenska är förnorskad finska men visst har den finska som innbyggarna i nord talade påverkats av norska språket - t.ex. då man ser på månadernas namn: januari är januaarikuu, inte tammikuu, februari är februaarikuu, inte helmikuu, osv. Kvenska är dock ett starkt hotat språk, hur hotat vet ingen eftersom det inte finns någon officiell statistik över antalet talare och nivån på språkkunskapen.

Om samiska i Norge
Lule och sydsamiskan, för att inte tala om den i Norge så gott som utrotade pite- och öst/skoltsamiskan, döljs under nordsamiskans mycket starkare fasad, som överskuggar de mindre språken. Norsamiskans status i lagstiftningen är starkare än den någonsin varit, även om nordsamiskan, då man ser till antalet talare, fortfarande betraktas som hotad. För den allmänna upplysningens skull, och för bevarandet av de mindre samiska språkenas skull, borde man kanske vara mer konsekvent och tala om "samiskor", alltså benämna varieteterna för vad de är, olika språk, även om alla inte håller med mig på den punkten. Det kanske också beror på om man talar om samiska på nationell nivå eller på lokal nivå.

För en djupare analys av flerspråklighet på Nordkalotten, se t.ex.:

Pietikäinen, Sari , Huss, Leena , Laihiala-Kankainen, Sirkka , Aikio-Puoskari, Ulla and Lane, Pia (2010),'Regulating Multilingualism in the North Calotte: The Case of Kven, Meänkieli and Sámi Languages', Acta Borealia, 27:1, pp.1 - 23.

och


Niemi, Einar, ‘National Minorities and Minority Policy in Norway', in International Obligations and National Debates: Minorities around the Baltic Sea, Spiliopoulou Åkermark, Sia (ed.) Huss, Leena, Oeter, Stefan och Walker, Alastair (co-eds.), pp.397-451.

 

 


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Bloggen skrivs av Fredsinstitutets nuvarande eller tidigare personal, gästforskare och styrelseledamöter eller av inbjudna gästskribenter. Åsikterna är författarens egna.

The blog pieces are written by the peace institute's present or former staff, guest researchers, board members or invited guest writers. The opinions are the author's own.
FacebookTwitterLinkedin