Ålands fredsinstitut
The Åland Islands Peace Institute

Hamngatan 4
AX-22100 Mariehamn, Åland, Finland
Tel. +358 18 15570
peace@peace.ax
For more contact information click here.

Peace cups

Support peace work. The cup ''A Piece of Peace'' is sold to the benefit of the ÅIPI.

More information here.

Download our brochure

  

 

English

Swedish

Russian



Publication about
the Åland Example

ALEX_Cover_72

Read more here.

FogloIn the beginning of November the volonteer Lukrecija Bielskyte at the Åland Islands Peace Institute and Emmaus visited the Föglö school and presented the activities of the organizations since there was the day of internationality at the school. As she aimed to illustrate one of the issues that both organizations work with, she painted moustache upon her lip and started a discussion on gender equality with the children. You can read about her experience in swedish.

 

Mustasch talar sitt språk

eller

 hur hittar man vägen till Jämställdhetsgatan?

En tidig novembermorgon, då solen bara börjat sträcka sina smala fingrar över det vattenskyddade Åland, hämtades jag av Siv Fogelström, rektorn av Föglö grundkolan, och så var vi på väg till Föglö. Den dagen skulle jag berätta för barnen på grundskolan vad Fredsinstitutet och Emmaus, där jag jobbar som EVS-volontär , gör på Åland och runt om i världen. Båda organisationer har ju tajta kontakter och därför utför de ganska många gemensamma projekt, i synnerhet de som handlar om minoriteter, utsatta kvinnor, sexslaveri, jämställdhet och fattigdom. Emmaus arbetar också från ett miljöperspektiv genom återvinning och återanvändning.


Mitt första steg till barnens hjärtan var att få dem att undra och ifrågasätta. På väg till Föglö, när färjan fortfarande skred genom mjuka vågor, sminkande jag mig dubbelt - svarta blev både ögonfransar och mustasch. Vad hade jag för avsikt med detta? Ja, mustaschen på en ung dam skulle väl väcka några frågor - de vanliga könsrollerna och stereotyperna skulle utmanas. Jag hade egentligen ingen aning om vilken reaktion det var rimligt att hoppas på - kanske skrämmer jag dem eller så blir jag helt enkelt utskrattad?


Barnen som jag skulle träffa i skolan var från sju till fjorton år gamla och det betydde också att deras tänkande och reaktion på frågorna väl skulle vara betydligt olika. Vad gäller genusfrågan hade jag ganska många gånger själv funderat på om jag var nöjd med att vara tjej eller kanske ville jag vara kille. Själv tyckte jag att en sådan fråga är viktig för det uppstår ju vissa situationer i ens liv när det kan tyckas mer fördelaktigt att vara en man än en kvinna och vice versa. När jag var barn önskade jag mig ibland att vara pojke, för då skulle jag kunna försvara mig bättre mot bråkiga klasskamrater som inte ville lämna mig ifred. Men nu tänker jag att också killar kan däremot känna sig ängsliga när de vill gråta men tror att de måste se tuffa ut för att hålla sin manlighet i andras ögon.


Så jag ställde några frågor till barnen och de svarade skriftligt. Jag måste uppmärksamma att inte alla fick samma frågor och dessutom blev inte alla frågor besvarade. Det går alltså inte att dra helt statistiska slutsatser. Trots allt kan man se vissa tendenser. En av frågorna var Om du kunde välja skulle du vara pojke eller flicka? Enligt svaren var det bara en pojke som ibland önskade vara flicka men annars ville eleverna vara det de är. De flesta förklarade sina val nästan likadant - jag vill vara den jag är och det skulle vara konstigt att vara någon annan. Man kan tänka att ens identitet är så pass viktig (och att könsroller är en så stor del av ens identitet) att man hellre anpassar sig vid de nackdelar man möter som man eller kvinna än väljer ett annat alternativ om det plötsligt skulle bli möjligt. Sedan var det några barn som tyckte att det kön de representerar är bäst vilket kan illustreras med sådana svar som flickor är roligare och pojkar är snygga eller bättre och dessutom tyckte en pojke att flickor är jobbiga.


Med frågan Vad skulle du vilja bli när du blir stor? ville jag få veta om det finns någon eventuell förändring i tänkandet hos den yngsta generationen angående könsroller i samhället. Även om de flesta barnen håller med om att kvinnor och män kan ha samma yrken, märks det tydligt att pojkarna och flickorna för det mesta vill följa den gamla modellen - pojkarna är mest fascinerade av att bli kockar, mekaniker eller gitarrister medan flickorna önskar arbeta som frisörer, massörer eller med djur då de kunde vara i när kontakt med naturen.


Fast alla elever verkade gynna jämställdhet män och kvinnor emellan tyckte pojkarna inte om idén att stanna hemma och ta hand om små barn när de skaffar dem. Några var en smula mer flexibla och hävdade att de skulle göra det om de bara måste. Flickorna verkade vara mer positiva och engagerade i att pyssla med barn men de gjorde det tydligt att de självklart vill jobba utanför hemmet också!


Om vi fortsätter så tycks rosa vara en flickfärg fast nu ser vi allt fler modeintresserade killar gående i rosa skjortor. Jag undrade vad barnen tyckte om en pojke som bär rosa och leker med dockor. Tjejer var mer toleranta än killar och i stort sett var det mer än hälften av barnen som tyckte att man får göra och se ut som man vill. En del av barnen tyckte att killar bara får bära skjortor eller T-shirts i rosa, inte någonting annat, och vissa tjejer uttryckte att det är enbart gulligt. Hur som helst, ser vi vissa begränsningar runt killar - och inte så sällan är det de själva som bygger på det mest.


När jag provocerade eleverna genom fuskmustaschen och frågan om kvinnor måste bete sig och se ut som män för att få bättre status i samhället, var alla eniga - nej, visst inte! I diskussionen förekom exempel om att vissa pappor till exempel inte kan stryka för de bränner kläder i stället eller att det i praktiken kan vara svårt för en kvinna att jobba som brandman, håller barnen med att alla måste kunna välja yrke oberoende av kön och få lika mycket i lön. Jag tyckte mig märka att eleverna har teoretiska förkunskaper om hur det borde vara men att verkliga exempel som de ser runtom sig ibland är helt tvärtom. Det är möjligt att många känner sig bekväma med att vara i sin roll och göra som det är vanligt och godkänt i deras miljöer.


Som jag kunde tänka mig var det mycket lättare att komma nära de yngsta eleverna. Kanske därför blev jag så förvånad över deras smarta tankar och kommentarer, till exempel att så klart finns det ett jobb som inte en man kan göra - föda barn! Väldigt häftigt var att få höra några barn berätta om att Emmaus skickar pengar till sådana länder som Peru och stödjer olika sociala verksamheter - det behövde jag inte ens säga, så duktiga de var!


Det var svårare att föra en öppen diskussion med de äldre barnen - det var tydligt att det hade behövts mer tid att skapa en trygg stämning för att få igång en ordentlig diskussion. Dessutom var vissa skriftliga svar på min korta enkät helt identiska som eventuellt visar att ändå inte alla vågar säga vad de själva tycker.
När det redan var slut på alla lektioner kunde jag och mina kollegor andas lugnare och kika mot eftermiddagens sol som log genom molnen mot våra kaffemuggar i lärarrummet. Dagen var produktiv och bidrog med mycket tankar vilket Siv Fogelström och barnen ska tackas för.

Lukrecija Bielskyte

EVS-volontär vid Ålands fredsinstitut

FacebookTwitterLinkedin