Ålands fredsinstitut
The Åland Islands Peace Institute

Hamngatan 4
AX-22100 Mariehamn, Åland, Finland
Tel. +358 18 15570
peace@peace.ax
Fler kontaktuppgifter

Fredsmuggar

Stöd fredsarbete. Muggen en Tjafsfri zon säljs till förmån for Ålands fredsinstitut.

Mer information här.

Ladda ner vår broschyr

foldersv

Svenska

Engelska

Ryska

Publikation om Ålandsexemplet

ALEX_Cover_72

Läs mer här.

Ålands medlingsbyrå

logo18lag

seminarium helsingfors 9.2.2017 3

Fr. v. Sia Spiliopoulou Åkermark, Kjell-Åke Nordquist, Päivi Kaukoranta och Saila Heinikoski.

Den 9 februari 2017 arrangerade kontaktgruppen för Finlands utrikesministerium och Ålands landskapsregering tillsammans med Ålands fredsinstitut ett seminarium med titeln Åland as an Example: Perspectives on Conflict Resolution and Security Co-operation (Åland som exempel – reflektioner om konfliktlösning och säkerhetssamarbete). Seminariet hölls i Ständerhuset i Helsingfors. Inbjudna var i första hand ambassadörer och andra medarbetare på de olika beskickningarna i Helsingfors samt ledande tjänstemän från både rikssidan och från Åland.

Seminariet inleddes av kontaktgruppens ordförande, rättschef Päivi Kaukoranta, som introducerade kontaktgruppen och dess uppdrag att sprida information om det så kallade Ålandsexemplet. Kontaktgruppen har tidigare arrangerat seminarier med Åland som tema bland annat i Bryssel och Genève, men det här var första gången ett liknade seminarium arrangerades i Helsingfors.Kaukoranta berörde vidare delar av de historiska och juridiska skeenden som har lett fram till Ålands nuvarande status. 

Svenskspråkiga Åland, som tillhörde Sverige fram till 1809, då det tillsammans med övriga Finland blev ryskt, hamnade på den internationella agendan vid tiden för Krimkriget, efter vilket Åland blev demilitariserat, 1856. Åländska bemödanden om att anslutas till ”moderlandet” Sverige i samband med att Finland blev självständigt, ledde till att frågan fördes till Nationernas förbund i Genève. De beslut som togs där syns än idag i Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område, med skydd för språk och kultur och med självstyrelse inom Finland. Som nämndes senare under seminariet var varken Finland, Sverige eller Åland särskilt nöjda med de beslut som fattades 1921, men samtliga accepterade utfallet, och sedan dess har Åland ofta beskrivits som en slags konfliktlösningens succéhistoria och ett lyckat system för att tillvarata en minoritets intressen.

seminarium helsingfors 9.2.2017 4

Seminariets förste talare var Ålands fredsinstituts tillförordnade direktör, professor Kjell-Åke Nordquist, som talade under rubriken Mechanisms for Conflict Resolution in a Security Policy Perspective (Konfliktlösningsmekanismer i ett säkerhetspolitiskt perspektiv) och reflekterade kring Åland i en bredare säkerhetspolitisk och konfliktlösningsrelaterad kontext. Han tog bland annat avstamp i en diskussion om säkerhet som ett framåtsyftande begrepp, där  förutsebarhet och förutsägelse är två avgörande inslag. Nordquist talade vidare om hur en säkerhetisering av diskussionen tenderar att försvåra en konfliktsituation medan mer praktiskt orienterade försök att lösa konkreta problem kan leda till mer hållbara lösningar. Ålands demilitarisering och neutralisering, menade han, är regimer som bidrar till förutsebarhet, som motverkar säkerhetisering och som tillkommit som praktiska lösningar på säkerhetsproblem. Vidare kombinerar Ålandslösningen1921 realpolitik och idealpolitik, den är därefter ett exempel på en institutionaliseringsprocess som kombinerar informella och formella arrangemang - och bildar sammantaget en struktur av relationer som hållit sig stabil över tid.

Efter Nordquists presentation följde en rundabordsdiskussion modererad av Antti Kaski, planerings- och forskningschef vid Utrikesministeriet. Från publiken kom en fråga om vad som skulle hända med Åland vid ett eventuellt finländskt Nato-inträde. Forskningsledare Sia Spiliopoulou Åkermark från Ålands fredsinstitut kommenterade att det finns många överlappande civil-militära samarbeten, som alla har sina särskilda villkor där Ålands ställning behöver beaktas, men att det finns en tendens till att fokusera på endast Nato-samarbetet. Päivi Kaukoranta poängterade att Finland varit och är mycket tydligt med att Ålands ställning inte utgör ett hinder för att Finland ska kunna delta i internationellt samarbete och också att Finland står fast vid sina internationella förpliktelser – i det här fallet Ålands demilitarisering och neutralisering.

Ålands lantråd, Katrin Sjögren, konstaterade att det ligger i en självstyrelses natur att testa gränserna, och att Ålandsexemplet måste fortsätta att utvecklas för att inte bli ett exempel begränsat till historieböckerna. Roger Nordlund, ledamot i Ålands lagting, fortsatte på samma spår, när han sade att klimatet mellan Åland och riket just för tillfället inte är det allra bästa, och att det gäller att hitta tillit så man inte behöver gå till domstol med varje liten fråga. Kjell-Åke Nordquist kommenterade att tillit inte kan tvingas fram, det växer utifrån förutsebara handlingar, samt att strukturer är minst lika viktiga som tillit, för det är i strukturerna tilliten kan utvecklas.

Från publiken kom en fråga om i vilken grad det åländska systemet – som tillkommit i en specifik historisk och geografisk kontext – kan användas som modell även i andra fall. Nordquist kommenterade då att varje konflikt givetvis har sin särprägel och att Åland kan ses snarare som ett smörgåsbord av möjligheter än som en modell möjlig att kopiera. Frågan togs upp igen i dagens andra presentation, med forskningsledare Sia Spiliopoulou Åkermark, som varnade för att det kan finnas en risk i att använda argumentet att varje situation är unik och inte kan kopieras, om det hindrar oss från att se möjligheter och söka inspiration till lösningar på konflikter.

seminarium helsingfors 9.2.2017 2Spiliopoulou Åkermarks presentation hade rubriken ”Interacting Components: Self-government, Demilitarisation and Minority Accomodation” (Interagerande delar: Självstyrelse, demilitarisering och minoritetsskydd) och grundargumentet var att dessa beståndsdelar mötte de olika aktörernas behov och åstadkom en trippel kompromiss i fråga om politisk maktfördelning, säkerhetsaspekter och språk- och kulturbevarande mot bakgrund av Finlands konstitutionella tvåspråkighet. Spiliopoulou Åkermark berättade att besökare utifrån ofta upplever Åland som en mycket fridfull plats och att de lätt kan dra slutsatsen att så har det alltid varit, men, menade hon, man bör inte underskatta det inslag av rädsla som fanns på Åland vid åren runt Finlands självständighet. I närområdet pågick vid den tiden bland annat ett världskrig, ett inbördeskrig i Finland och en rysk revolution. Spiliopoulou Åkermark lyfte vidare fram att Ålandslösningen ofta betraktas som ”Nationernas förbunds lösning”, men, sade hon, man bör inte glömma att förslaget om att göra Ålands självstyrt kom från Finland, och att ålänningarna själva mycket aktivt drev sin sak. Nationernas förbund lyckades koppla ihop pusselbitarna som redan fanns där, och kompletterade pusslet, på ett mycket innovativt sätt.  Bland de faktorer som präglat Ålandsexemplet i processer över tid lyfte Spiliopoulou Åkermark bland annat fram strävan efter att finna en balans mellan kontinuitet och förändring, hur systemet förankrats både på konstitutionell och internationell nivå, samt beredskapen att hålla sig till lagar och avtal.

Seminariets sista talare var Saila Heinikoski, doktorand och forskare i projektet "Ålands demilitarisering i en värld av ökad militarisering". Hon talade under rubriken “Finland and Åland in the European Security Context” (Finland och Åland i en europeisk säkerhetskontext).  Heinikoski reflekterade över hur säkerhet kan vara en drivkraft för regionalisering, exempelvis i fallet EU, men hur regionalisering också kan uppkomma utan att säkerhet har en framträdande plats på agendan, som i fallet det nordiska samarbetet. Heinikoski diskuterade hur Finland i samband med EU-

inträdet slutade att beskriva sin politik med konceptet ”neutralitet” och först ersatte det med ”militär alliansfrihet” och senare till frasen ”tillhör ingen militär allians”. Heinikoski menade att Finland söker en väg mellan kontinuitet och flexibilitet i sin säkerhetspolitiska hållning. Gällande Ålands demilitarisering och neutralisering finns dock inte utrymme för någon flexibilitet, och där håller Finland fast vid de ursprungliga avtalen.

seminarium helsingfors 9.2.2017 1

Demilitariseringen, som tillkom 1856 och undertecknades av Ryssland, Storbritannien och Frankrike, innebär att Åland inte får befästas och att inga militära styrkor eller materiel får finnas i eller transporteras genom zonen. Neutraliseringen, som tillkom 1921 och undertecknades av 10 stater, innebär att Åland i krigstid ska hållas utanför militära händelser. Denna status har bekräftats i flera senare internationella eller bilaterala avtal, tex demilitariseringen i avtal med Ryssland 1940 och 1992 och Ålands status som helhet i Finlands anslutningsavtal till EU 1995.

Vid det efterföljande rundabordssamtalet lyfte morderator Kaski fram hur Finland upprepade gånger bekräftat Ålands demilitarisering och neutralisering. Kaukoranta följde upp med att säga att sådant upprepande bidrar till förutsebarhet. Finland håller fast vid Ålands status, och anser på samma gång inte att den är ett hindrar Finland från att delta i säkerhetspolitiska samarbeten.

Lantråd Katrin Sjögren lyfte fram att ålänningarna – trots att Åland inte är en part i avtalen -ser sig som subjekt och inte objekt när det gäller demilitarseringen och neutraliseringen. På Åland betraktas det som regimer som skapar stabilitet i regionen.

Spiliopoulou Åkermark sade i en avslutande kommentar att självstyrelse handlar om en balans av hur nära eller hur långt ifrån varandra staten och självstyrelsen bör vara. Kontakten kan dock aldrig brytas – självstyrelser är relationella fenomen. Kjell-Åke Nordquist konstaterade att Ålandslösningen, och de beslut som fattades i Nationernas förbund 1921, idag skulle betecknas som ”att tänka utanför boxen”, och tangerade därmed ytterligare en viktig ingrediens för lyckad konfliktlösning, nämligen modet att våga anamma nya lösningar, trots att allt är öppet och det inte finns något facit över vart det kan leda. 

Susann Simolin,

Informationsansvarig vid Ålands fredsinstitut

FacebookTwitterLinkedin