Debatten om termerna ”regional blindhet” och ”flernivåstyre” har varit utgångspunkten för Ålands fredsinstitut under arbetet med denna rapport. Även om dessa termer ofta uppfattas som varandras motsatser beskriver de tillsammans verkligheten för regioner i Europeiska unionen. Regional blindhet bemöts med krav på bearbetning av fördragen så att regionerna bättre inkluderas i den Europeiska unionens formella institutionella struktur. Samtidigt som detta krav står fast deltar regionerna i politiska processer inom EU genom strukturer som beskrivs som flernivåstyre. Det verkar därför som att inget av dessa två perspektiv ensamt kan definiera förhållandet mellan regionerna och EU.
Medlemsstaterna, regionkommittén, interregionala organisationer, regional representation i Bryssel, det europeiska parlamentet och inte minst kommissionen har varit de främsta kanalerna genom vilka regioner deltar formellt och halv-formellt i europeiskt beslutsfattande. Huruvida deltagandet leder till inflytande beror på regionernas konstitutionella position inom en medlemsstat, på deras interregionala relationer och graden av regionalt entreprenörskap. Trots att Åland är en liten region så är självstyrelsen garanterad inte endast enligt Finlands konstitution men också enligt internationell lag. Åland deltar i regionala nätverk och är en aktiv entreprenör som erbjuder sin expertis i frågor gällande t.ex. maritim miljö och handel. Samtidigt har små regioner begränsade resurser vilket gör att de måste prioritera. Den här rapporten gör en inventering av de kanaler för deltagande som Åland använder sig av och pekar på den outnyttjade potential som flernivåstyre kan erbjuda för små konstitutionella regioner.