Nato lyckades aldrig komma överens om hur alliansen skulle hantera Ryssland efter det kalla kriget. Följaktligen upplever alliansen fortfarande en intern dikotomi. I denna artikel undersöks alliansens dynamik sedan det kalla krigets slut och det hävdas att de nordöstra flankernas uppfattning om Ryssland och rysk avsiktlighet verkar vara baserad på rädsla, vilket leder dem till att sträva efter ett ständigt förstärkt framåtriktat försvar. Dessutom anser flanken att detta står i strid med deras västallierade som är villiga att ha en mer samarbetsinriktad inställning till Ryssland. Riskreduceringspolitiken blir därför en potentiell tvistefråga mellan de allierade, men också ett sätt för den nordöstra flanken att stärka det främre försvaret i regionen. Denna artikel finns bara på engelska, se länk.