|
Sia Spiliopoulou Åkermark är Fredsinstitutets direktör och ansvarig för forskningsverksamheten. Bloggen skrivs av Fredsinstitutets nuvarande eller tidigare personal, gästforskare och styrelseledamöter eller av inbjudna gästskribenter. Åsikterna är författarens egna. |
Användningen av kärnvapen i Hiroshima och Nagasaki 1945 resulterade i en plågsam död för 220.000 människor omedelbart och minst lika många under åren som följde de två bombsprängningarna. De långsiktiga effekterna på människor och natur fortsätter idag och kan ännu inte överblickas. Som vanligt i väpnade konflikter var den stora majoriteten döda civila.
Man skulle kunna tro att en sådan erfarenhet av mänskligt lidande skulle leda till ett omedelbart förbud mot kärnvapen. Den politiska viljan har dock saknats och det dröjde ända till år 1970 innan det s.k. icke-spridningsavtalet kunde förhandlas fram och träda i kraft. I och med avtalet gjorde de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet en bindande överenskommelse om kärnvapennedrustning. I utbyte gick de länder som inte hade kärnvapen med på att inte skaffa sig några.
Avtalet förbjöd kärnvapennationerna (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, och Kina) att sprida sina kärnvapen, material eller kunskap om hur man framställer kärnvapen till andra länder. Vi vet dock att flera stater som inte anslutit sig till konventionen har framställt kärnvapen och till och med försökt sälja kärnvapen till andra länder. Nyligen har det rapporterats om Israels försök att sälja vapen till Sydafrikas apartheimregim på 70-talet. Sydafrika utvecklade kärnvapen under 80-talet som senare avvecklades frivilligt i början av 90-talet.
Icke-spridningsavtalet säger vidare att de länder som gav upp sin rätt att skaffa sig kärnvapen skulle få hjälp med utvecklingen av ”fredlig” användning av kärnenergi, dvs. kärnkraft. Finland stödjer detta arbete bl.a. genom det internationella samarbetet om övervakning av kärnmateriel ett ansvar som ligger på Strålsäkerhetscentralen.
Det betyder att icke-spridningsavtalets parter, t.ex. alla länderna kring Östersjön, ser frågan om kärnvapen och kärnkraft som skilda frågor, och man skulle t.o.m. kunna säga att nedrustningsmodellen som nu tillämpas genom icke-spridningsavtalet understödjer en kontrollerad och säker kärnkraftsanvändning.
Att utan vidare koppla ihop de två frågorna, kärnvapen och kärnkraft, kan därför både förvirra och försvåra arbetet både för en kontroll och avveckling av kärnvapen och mot en hållbar ersättning av kärnkraft med förnyelsebara energikällor.
189 länder har idag anslutit sig till avtalet. Japan hör idag till de mest aktiva staterna när det gäller icke-spridningsavtalet. Kina kom med först 1992. Men det finns många exempel på bakslag. Man kunde t.o.m. säga att nedrustningen på kärnvapenområdet skjuts upp gång på gång:
– Utanför avtalet står Indien, Pakistan och Israel, som alla har skaffat sig kärnvapen sedan avtalet trädde i kraft.
– Nordkorea meddelade 2004 att landet drar sig ur avtalet och konflikten mellan Nord- och Sydkorea trappas just nu upp.
– I år är det tio år sedan Indien och Pakistan sprängde var sin atombomb (1998). Totalt har mer än 2.000 testsprängningar genomförts i världen.
– Provstoppsavtalet som förhandlades fram 1996 har ännu inte börjat gälla.
– Flera kärnvapenstater, inkl. Storbritannien och USA utvecklar nya typer av kärnvapen eller bygger vidare sin kapacitet, med bl.a. små, så kallade smarta kärnvapen.
– Förhandlingarna om utveckling av systemen kring icke-spridningsavtalet strandade år 2005, men en ny chans ges i slutet av maj 2010 i den nu pågående utvärderingskonferensen av avtalet. En central frågan här är att sätta upp ett system för kartläggning och redovisning av existerande kärnvapen och att få igång provstopsavtalet. Avtalet mellan Ryssland och USA är ett steg i rätt riktning men långt ifrån tillräckligt för att minska riskerna för användning av kärnvapen, defensivt eller offensivt i alla fem kärnvapenstater samt i de stater som de facto innehar kärnvapen.
Med andra ord, finns det gott om jobb att göra för att bli av med kärnvapnen, och det behövs en stark allmän opinion. 200.000 människors liv står som ständig påminnelse.
Källor:
http://www.un.org/disarmament/WMD/Nuclear/NPT.shtml
http://www.un.org/en/conf/npt/2010/
http://www.guardian.co.uk/world/2010/may/23/israel-south-africa-nuclear-weapons
http://www.fas.org/nuke/guide/rsa/nuke/index.html
