Häktningen av Carl Björkman och Julius Sundblom i juni 1920 hör till de internationellt mest uppmärksammade rättsprocesserna i Finlands historia. Det skriver Calle Koskela i Ålands fredsinstituts nya bok ”Styr ålänningarna sitt öde? Demokratiperspektiv på Åland” med utgivning den 15 september.
De finländska myndigheterna anklagade Björkman och Sundblom för förberedelse till högförräderi, och i juli 1920 dömdes den åländska duon till tukthusstraff. Häktningen och domen väckte stark kritik, inte minst i Sverige.
Länge har han försökt få större förståelse för hur den åländska självstyrelsen fungerar: hur det är att leva och bo på Åland och hur ö-riket liksom fungerar i praktiken. Så han tog chansen för två år sedan och kom till Ålands fredsinstitut och gjorde sin praktik.
Calle Koskela, 25 år gammal, född och uppväxt i Vasa och pol.kand i politisk historia från Helsingfors universitet, passade den gången även på att besöka Kökar och gräva i sina rötter där.
Nu är Koskela återigen aktuell på Åland. Denna gång med en text om häktningen och benådningen av Carl Björkman och Julius Sundblom i boken ”Styr ålänningarna sitt öde? Demokratiperspektiv på Åland”.
– Jag har alltid varit intresserad av den typen av problemutveckling, minoritetsgrupper och framför allt den svenskspråkiga gruppen i Finland.
Varför benådade?
Det som hände kring Sundblom och Björkman för hundra år sedan, ser han fortfarande som en aktuell fråga i dag och hänvisar bland annat till politikerna i Katalonien som efter att ha anordnat en folkomröstning om Kataloniens självständighet, hösten 2017, dömdes till fängelse – för att sedan i juni i år bli benådade av centralregeringen i Madrid.
Julius Sundblom (1865-1945) och Carl Björkman (1873-1948) var med om ett liknande förlopp. De stämplades av de finländska myndigheterna som landsförrädare och dömdes till tukthusstraff för förberedelse till högförräderi. I myndigheternas ögon var Sundbloms och Björkmans syndaregister långt; duon ansågs ligga bakom såväl det ökända Stockholmsbesöket som den åländska adress som redan i februari år 1918 sänts till Gustaf V. Dessutom misstänktes Björkman och Sundblom ha planerat att tillkalla en nationalförsamling, med målet att proklamera Ålands anslutning till Sverige. Trots det blev de senare benådade. Varför? Just det har Koskela velat titta närmare på.
Han pratar på fort när han berättar om sin forskning. Knappt utan att ta en endaste liten paus. Och trots att vi pratar över Zoom viker han inte med blicken.
Häktningarna förvärrade relationen mellan Finland och Sverige
En sak Koskela är övertygad om är att häktningen och benådningen av Carl Björkman och Julius Sundblom var en mångfacetterad process, där de inrikes-och utrikespolitiska som juridiska dimensionerna påverkade utgången. Mycket kring händelseförloppet förblir outrett.
Det råder oenighet kring vem som egentligen tog initiativ till häktningen. Åtminstone fattades beslutet kollektivt på regeringsnivå; statsministern konsulterade ministrarna i Helsingfors innan ärendet avgjordes. Regeringen stod också enhälligt bakom häktningen.
Men de internationella pressreaktionerna var generellt sett mycket kritiska mot häktningarna och att Sveriges reaktion var starkt fördömande överraskade inte någon. Förhållandet mellan Finland och Sverige var redan innan häktningarna ansträngt och häktningarna gjorde allting värre, enligt Koskela.
Björkman och Sundblom nekade till brott
Men trots de svenska protesterna inleddes den första behandlingen av målet mot Julius Sundblom och Carl Björkman i Åbo hovrätt den 12 juli år 1920 – samma dag som Nationernas förbund i London för första gången skulle behandla Ålandsfrågan.
Björkman och Sundblom nekade till brott och menade att de arbetat för en folkomröstning där ålänningarna själva skulle få avgöra Ålands ställning och hänvisade till den då aktuella principen om nationellt självbestämmande.
Den 2 september gav Åbo hovrätt sitt utslag i målet. Björkman och Sundblom förklarades skyldiga till förberedelse för högförräderi, och dömdes till tukthusstraff på ett och ett halvt år. De fråntogs även sitt medborgerliga förtroende och Björkman miste sin tjänst som ordningsman i Mariehamn.
Ville inte tappa ansiktet
Calle Koskela har tittat på de finländska politikerna för 100 år sedan och säger att de varken var förtjusta i Sundblom och Björkman eller flera ålänningars önskemål om att tillhöra Sverige. Nationalismen var stark och många ville hålla fast vid Åland och inte förlora striden om öarna till Sverige.
– Men de var också pragmatiska och ville inte tappa ansiktet. Domarna som föll över Sundblom och Björkman var en enorm PR-katastrof för den unga republiken Finland. I utländska tidningar skrevs det om att Finland fortfarande tillhör det österländska, ryska systemet. Något man verkligen inte ville höra eller få sig ett rykte om.
Efter Ålandsfrågans avgörande förberedde de finländska myndigheterna en amnesti för ålänningarna för att rädda situationen, men det stötte i sin tur på ett inrikespolitiskt motstånd i Finland, vilket slutligen tvingade president K. J. Ståhlberg att i oktober 1921 benåda Björkman och Sundblom.
– När det började pratas om amnesti för ålänningarna krävde nämligen Socialdemokraterna amnesti för rödgardisterna som satt i fängelse sedan inbördeskrigets slut. Att välja att i stället benåda ålänningarna blev därför ett nödvändigt beslut, enligt Koskela.
Det betyder inte att alla var nöjda med lösningen.
– Amnesti betyder ett beslut att brottet inte ska betraktas och hanteras som ett brott av samhället. Benådning är en helt annan sak. Du har begått ett brott men får på grund av någons goda vilja gå fri. Men trots kritiken accepterades kompromisslösningen till slut av alla inblandade och Björkman och Sundblom riktade efter det sin fokus på att bygga upp den åländska självstyrelsen, säger Koskela och tillägger:
– Sverige avstod sedan sina krav på öarna och Finland hade fått en nyttig lektion i internationell rätt och diplomati. Men det tog ännu några år innan relationen mellan Sverige och Finland slutade att vara frostig.
Liz Lindvall
