Hur rasism och sexism samverkar för att legitimera våld och konflikt

Mariehamn, 2011

Män som kollektiv grupp är de som i regel startat, bedrivit och avslutat konflikter och krig. Kvinnor som kollektiv grupp har i regel exkluderats från bestämmandet av om, var, när och hur ett krig ska bedrivas. Dock har kvinnor som kollektiv grupp alltid drabbats i mycket högre utsträckning än män av alla krigsrelaterade handlingar. För att legitimeringen av våld mot kvinnor i krig skall fungera måste föreställningen om vad som skiljer ”vi” från ”de andra” vara tydlig. Detta innebär att ”vi” alltid måste förstås som de goda och rättvisa medan ”de andra” utan undantag måste förstås som de onda och fienden. Det verkar finnas en samverkan mellan rasism och sexism när det kommer till våld både på ett internationellt och nationellt plan.

Att kvinnan och kvinnokroppen symboliserar det nationella och kulturen är inget nytt fenomen. ”En stad som är besatt av fienden är lik en flicka som har förlorat sin oskuld” lyder ett citat ur Leo Tolstojs bok ”Krig och Fred”. Citatet som beskriver vad Napoleon känner inför att invadera Moskva utgör ett exempel på hur krigssituationer ofta beskrivs i termer av sexualitet och makt, där mannen är aktören och makthållaren medan kvinnan, eller staden som ska invaderas, ”har förlorat sin oskuld”, ”ligger vid hans fötter” och ”ska tas i besittning”. Att våld, ofta sexualiserat, utövas mot kvinnor i krigssituationer är inte heller någon ny företeelse. Historiskt sätt har männen setts som fienden medan kvinnorna och barnen varit ett byte (belöning) som alltid tillfallit segraren. Kvinnor tas ofta tillfångna för att fungera som sexslavar åt soldatgrupper samt för att laga deras mat eller bära deras tillhörigheter. Kvinnor våldtas och stympas också systematiskt som effektiv krigsföring mot civilbefolkningen eller en viss etnisk/kulturell/religiös grupp. Systematiska våldtäkter/stympningar orsakar rädsla hos hela befolkningen samt fungerar som effektiv förstörelse av ett samhälle eftersom kvinnorna efteråt stigmatiseras och inte längre ses som en önskvärd del av familj eller samhälle. Kvinnor utsätts också för sexuellt våld som ett yttersta bevis för att männen misslyckats med att ”skydda” sina kvinnor, som ofta får symbolisera hela sin kultur/religion/etnicitet, och därmed är männen likväl som deras kultur/religion/etnicitet besegrade. Detta betyder att kvinnorna måste skyddas och försvaras från eventuella attacker. Därför är dessa kvinnor (deras kroppar) strategiska mål för fienden att erövra genom sexuellt våld och stympning. Efter att kvinnorna blivit utsatta för sexuellt våld förkroppsligar de männens misslyckande med att försvara sitt hemland och/eller sin religion/etnicitet. Kvinnorna symboliserar männens nederlag – att inte kunna skydda sin egendom. Detta kan också kopplas till tanken om att en man med makt och kontroll är en man med kontroll över någonting. Män med kontroll är därför män som kontrollerar kvinnor, vilket betyder att kvinnor som blivit utsatta för sexuellt/annat våld vittnar om andra mäns brist på kontroll. De sexuellt utnyttjade kvinnornas fysiska närvaro, som påminner männen om sitt misslyckande, och som numera är ”skändade” bärare av nationalitet/kultur (utan heder) blir en icke önskvärd närvaro. Vilket resulterar i att kvinnorna stigmatiseras av sin familj och samhället.

Bakgrunden till att det sexuella våldet i viss grad normaliserats i krigssituationer är rasifierad. Genom att skapa ett ”vi” som ställs mot ett skapat ”de andra”, där ”de andra” blir synonymt med fienden eller de onda, kan dessa våldshandlingar lättare legitimeras. Många forskare menar att nationalism antagligen är den viktigaste gruppidentiteten i det moderna världssystemet, vilket också betyder att våld kan legitimeras genom nationalism och rasism. Den nationella, rasistiska och sexistiska, identiteten fungerar därefter som legitimering för att sexuellt och annat våld utövas mot kvinnor. Resultatet av t ex systematiska våldtäkter och graviditeter blir att sammanhållning inom en viss grupp slits sönder. De unga kvinnorna som gjorts gravida faller bort som hustrur och mödrar och på så vis har fienden splittrat gruppen, genom att befrukta kvinnorna och därigenom också ”bevisa” männens misslyckande. För att legitimeringen av våld mot kvinnor skall fungera måste föreställningen om vad som skiljer ”vi” från ”de andra” vara tydlig. Detta innebär att ”vi” alltid måste förstås som de goda och rättvisa medan ”de andra” utan undantag måste förstås som de onda och fienden. ”De andra” kvinnorna är alltså strategiska mål i krig och konflikter. På samma sätt kan kvinnoförtryck användas som argument för att attackera och kritisera ”den andre” och/eller dennes kultur. Forskare har påpekat att USA använde kvinnoförtryck i Afghanistan som anledning eller motiv till en krigsinvasion. Ett krig rättfärdigades alltså med hänvisning till ”oacceptabelt kvinnoförtryck”. Med tanke på att USA är det enda västland som inte undertecknat FN-konventionen om avskaffandet av all diskriminering av kvinnor blir det tydligt att ”kvinnoförtrycket” som USA åberopar bara är en politiskt korrekt, internationellt gångbar, ursäkt för att legitimera krigsinvasionen.

Även i Sverige används kvinnoförtrycket som argument för att kritisera ”de andra” och deras kultur. Kritikern Ann Towns menar att Sverige, som internationellt anses ha kommit långt i fråga om jämställdhet, praktiserar uppdelningar i ”svenskar” (vi) och ”invandrare” (dom) för att förklara jämställdhet. Towns påpekar att Sverige använder olika förklaringar till att män förtrycker kvinnor beroende på vilken kultur männen anses tillhöra. Att ”invandrar män” förtrycker kvinnor förklaras med att deras kulturer är kvinnoförtryckande (vilket gör alla icke- svenska män till potentiella förövare). Om en svensk man förtrycker en kvinna förklaras det å andra sidan som ett undantag, en personlig avvikande orsak, som betyder att den svenske förtryckande mannen utgör ett undantag i en jämställd kultur. På så vis görs patriarkatet och kvinnoförtrycket till något som sammankopplas med invandrare, ”de andra”, samtidigt som det frånkopplas svenskar, ”vi”, och vår kultur.  Denna logik ligger också som grund till varför Gudrun Schymans ”talibantal” år 2003 upprörde många i Sverige. Att, som Schyman gjorde, påstå att det är samma kvinnoförtryck, samma strukturer och normer som upprepas i Afghanistan som i Sverige provocerar. Detta eftersom uttalandet initierar att det inte finns något ”vi” och ”de andra”, utan bara ett stort ”vi”. Om det bara finns ett ”vi” betyder det, trots gradskillnader i frågan om kvinnoförtryck, även att Sverige, och den svenska kulturen, är genomsyrad av förtryck och diskriminering av kvinnor. På detta sätt hänger det lokala kvinnoförtrycket ihop med det som praktiseras i krigssituationer. Våldet mot kvinnor, i fred som krig, legitimeras genom konstruktioner av ”vi” och ”de andra”. Sexism och rasism samverkar alltså både på nationell och internationell nivå.

Genom att resonera kring rasism och dikotomin vi/dom kan man synliggöra kvinnors utsatta position som bärare av nationell eller kulturell heder. Dessa konstruktioner av ”vi” och ”dom”, nationalism och rasism, används även som ursäkt för våld mot kvinnor. Detta samtidigt som kvinnoförtryck, när det passar, används som ursäkt och anledning för män att kritisera andra män. Så länge män anses behöva beskydda kvinnor och så länge kvinnor anses vara i behov av mäns beskydd kommer rasism och sexism fortsätta i denna växelverkan om vem som legitimerar vem, såväl i krig som i fred.

Källor/lästips:

Eduards, Maud (2004), ”Våld utan gränser: om krig och hotad manlighet”, i Svanström, Yvonne & Österberg, Kjell (red), Än män då? Kön och feminism i Sverige under 150 år, Atlas Akademin, Stockholm

Jacobs, Susie et al (red) (2000), States of Conflict: Gender, Violence and Resistance, Zed Books, London/New York

Münkler, Herfreid (2004), De nya krigen, Daidalos, Göteborg

Towns, Ann (2002) ”Paradoxes of (in)equality. Someting is Rotten in the Gender Equal State of Sweden” i Cooperation and Conflict. Journal of the Nordic Internationel Studies Association, Vol 37 nr 2

Wallerstein, Immanuel (2004), Världssystemanalysen. En introduktion, TankeKraft Förlag, Stockholm