Kastelholmssamtalen 2021: Att skapa fred – möten, medlaren och freden

Årets panelister Jan Eliasson, ambassadör, svensk diplomat och nuvarande styrelseordförande för SIPRI och Björn Vikström, professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi, tidigare biskop och styrelseordförande i Anders Chydenius-stiftelsen samtalade med president Halonen och fredsinstitutets direktör, Sia Spiliopoulou Åkermark.

Efteråt, ordnades ett eftersnack där vi kommenterade årets samtal.

Nedan följer en sammanfattning om 2021-års Kastelholmssamtal, skriven av Petra Granholm, som publicerades i Fredsposten:

KASTELHOLMSSAMTAL OM FRED 2021

Hantera ordet
Vikten av att hålla god ton

För en vän av fred är temat för årets Kastelholmssamtal välkommet: ”Att skapa fred – möten, medlaren och freden”. Som smyginledning på 100-årsfirandet av Ålands självstyrelse var också talarna av dignitet: samtalens trogna beskyddare president Tarja Halonen, ambassadör Jan Eliasson och tidigare biskop Björn Vikström.

Så vem är det då som ansvarar för att skapa freden och hur gör man, i synnerhet under en pandemi? Årets slottspanelister har alla i sina värv funderat över den frågan och själva på olika sätt tagit ansvar för freden. De är överens om att pandemin både har försvårat och förbättrat möjligheterna till kontakt. Eliasson är ordförande för SIPRI, Sveriges internationella fredsforskningsinstitut, som lyckats nå ut till mycket fler länder tack vare tekniken, vilket också varit ekonomiskt effektivt. Samtidigt, menar Vikström, är det oroande att se hur auktoritära regimer utnyttjar pandemi- situationen för att ytterligare begränsa oppositionens möjligheter att t.ex. demonstrera.

Pandemin och ny teknik till trots – finns det några grundläggande aspekter som man alltid kan ta fasta på? Jan Eliasson lyfter fram att vi i synnerhet i kontakt med dem som tänker annorlunda än vi själva måste lära oss att hantera ordet – det handlar om tajming, kulturförståelse och personliga relationer: ”Om jag konfronterar vid en medling är jag slut som medlare”. Han beskriver hur han måste stålsätta sig inför ett samtal med en diktator som t.ex. Saddam Hussein. Ett faktum är att de väpnade konflikterna har ändrat karaktär under de senaste decennierna. De är ofta interna och involverar väldigt många aktörer.

Härmed behöver även våra sätt och verktyg för att hantera dem anpassas. I sådana situationer måste vi vara tydliga med och stå fast vid våra egna värderingar, t.ex. mänskliga rättigheter, men vara öppna i samtalet med andra som tänker helt annorlunda.

Hur håller man då god ton? undrar samtalens moderator, direktör Sia Spiliopoulou Åkermark. Björn Vikström menar att det börjar redan genom insikten att alla människor, i synnerhet minoriteter, har ett behov av att känna sig hörda och respekterade. Han nämner situationen med uigurerna i Kina som med mer eller mindre uppenbara kraft åtgärder osynliggörs, men påminner om att Finland har liknande problematik med samerna i fråga om järnvägslinjen genom Lappland och konsekvenserna för renskötsel. Ur sitt eget yrkesperspektiv lyfter också Björn Vikström fram attreligionens roll i konflikter idag ofta handlar om att markera kulturell identitet, vad som hör hemma i det ”inre” och det ”yttre”. Därför var påvens nyligen genomförda besök i Irak så viktigt, då det var oerhört fyllt av symbolik och försoning. Religionens betydelse blir ur det perspektivet att vara öppen för det oväntade, där vi kan se att det inre och det yttre är konstruktioner – alla människor har något gemensamt, vi hör ihop. Vägen till försoning och förtroende börjar med ödmjukhet inför att ingen av oss sitter inne med den fulla sanningen, utan attden enbart kan skapas tillsammans.

På tal om att vara öppen för det oväntade och ordets betydelse beskriver ambassadör Eliasson tillkomsten av en term som många av oss kanske hört flera gånger utan att känna till dess ursprung. Eliasson var engagerad i Sudan för att åstadkomma ett lokalt eldupphör. Över 50 000 människors liv stod på spel, hjälpen måste komma fram till de utsatta områdena, men rebellerna ville inte gå med på tanken om ett eldupphör. Eliassons team re- tirerade och insåg på kvällen attde måste ha ett annat ord för vad som behövs, då termen ”eldupphör” inte fungerade. Så föddes termen ”humanitär korridor”, vilket båda sidor genast på morgonen kunde godkänna. Det är ett praktiskt exempel på hur ordet faktiskt räddade liv.

Den som följt Kastelholmssamtalen som getts i sju upplagor nu, lägger märke till att vissa teman spinner som en väv genom sam- talen oberoende av vem som sitter i de verk- liga eller virtuella fårskinnsbeklädda trästolarna i den medeltida borgen. Tanken med samtalen är också att lyfta näsan över dags- politiken, varför talarna på slottet ofta har enlång karriär bakom sig. Dessa återkommande teman är demokratin – dess förfall och kvaliteter; tillit och förtroende; civilsamhällets roll och förstås, p.g.a platsen och arrangören, också Ålandsexemplet. President Halonen tog själv tillfället i akt att lyfta både Norden och Åland som exempel – från att ha varit fiender för 100 år sedan, har de ”nordiska systrarna” byggt fred tillsammans. På sitt typiska humoristiska sätt sade Halonen att hon brukar kalla de nordiskaländerna för ”systrar” eftersom hon tycker att de med sina välfärdssamhällen är ganska feminina. I den här familjen är Finland och Sverige mamman och pappan som ser den lite bångstyriga yng- lingen Åland växa upp, för att utvecklastill en mogen självstyrelse. Poängen är att auto- nomin är en ständigt levande process, varför det är av vikt, när manpresenterar Åland som exempel, att också berätta om hur det har varit – att freden inte är en självklarhet, utannågot vi behöver jobba för.

Slottspanelen följdes av eftersnack mellan kommentatorerna Johan Pawli, polismästare på Åland och fredsbevarare; Isak Svensson, professor i freds- och konfliktforskning; Kjell-Åke Nordquist, professor i internationella relationer; Sia Spiliopoulou Åkermark, folkrättsexpert, och Susann Simolin, doktorand i statsvetenskap. Eftersnacket leddes av moderator Liz Lindvall, fredsinstitutets informatör. I år tog eftersnacket fasta på slottspanelens budskap om dialog, både i det lilla och i det stora sammanhanget.

”Poängen är att autonomin är en ständigt levande process, varför det är avvikt, när man presenterar Åland som exempel, att också berätta om hur det har varit – att freden inte är en självklarhet, utan något vi behöver jobba för.”

Johan Pawli påpekade att konfliktlösning, förutom att vara polisens dagliga jobb, ock- så är en stor del av de fredsbevarande uppdragen. Här ligger ansvaret i att hitta fram till de isolerade människorna och inte vara rädd för att gå in dit, för om de inte hittas får vi heller inte ett inkluderande samtal till stånd. För detta krävs tid, det duger inte att vara otålig. I konflikter som t.ex. på Balkan krävs att man har tid för samtalmed målet att bygga förtroende över tid. Isak Svensson berättar också att man inom medlingsverk- samheten talar om att”rädda ansiktet”: Man ska föra dialog på ett sådant sätt att parterna kan backa tillbaka från låsta positioner utan attförlora sitt anseende. Susann Simolin håller med. I sin forskning har hon sett betydelsen av frågan ”hur?”, d.v.s. att inte heller procedurerna för samtalet bör underskattas. I skarpa konfliktlägen är det möjligt att det bara är en utomstående som kan bjuda in till samtal. Denna inbjudan kan i sig vara ett bidrag, säger Kjell-Åke Nordquist och betonar vidare att det måste vara möjligt att förstå vad den andra säger utan att bli uppfattad som att man accepterar vad som sägs. När debatten blir polariserad är det lätt att blanda ihop dessa två.

”Man ska föra dialog på ett sådant sätt att parternakan backa tillbaka från låsta positioner utan att förlorasitt anseende.”

Eftersnackspanelen väljer också att djupdyka i vad vi menar när vi säger att ”demokratin är hotad”. Susann Simolinciterar det göteborgska institutet V-dems senaste rapport som visar att bara 14 % av världens befolkning idag lever i liberalademokratier. När man talar om demokratins nedgång menar man ofta det är politiker som utnytt- jar situationen föratt tillskansa sig ytterliga- re makt, men det finns också en motrörelse som leds av civilsamhället. Isak Svensson har i forskningen sett att året 2019, innan pandemin, också var ett rekordår för massprotester av typen ickevåldsuppror. Den folkliga mobiliseringen sker parallellt med att de demokratiska institutionerna monteras ned, vilket syns i Myanmar, i Black Lives Matter, Me too och Fridays for Future -rörelserna. Ofta är det också unga som går i spetsen för den härutvecklingen. Kjell-Åke poängterar civilsamhällets allt viktigare roll i de länder där demokratin är hotad. Johan Pawli formulerar fenomenet som en ny infrastruktur för demokratin i form av ”demokrati impulser”– och Sia Spiliopoulou Åkermark lägger till att det är ett nytt offentligt samtal som vi inte riktigt kan beskriva ännu.

Kastelholmssamtalen erbjuder också en möjlighet för lyssnarna att sända in sina frågor. Eftersnacket avslutas genom att reflektera över vad ”den lilla människan” kan göra för freden, och vad som är allra viktigast just nu. Lyssnarna fick av panelen en lista:

Hålla god ton, lyssna på andra
Aktivera sig i demokratiska processer
Läsa sagor för barnen – ge orden och fanta- sin för att föra den framtida dialogen
Se till att finnas med i något sammanhang utöver det närmaste egna intresset
Följa Ålands fredsinstitut

När mycket ser mörkt ut finns alltså plats för både individens enskilda engagemang och kollektiv påverkan i form avcivilsamhäl- lesmobilisering. En viktig slutsats av årets samtal är att det är vi själva som väljer hur världen ska se ut efterpandemin. I det stora och det lilla samhället kan vi bidra till fre- den i strävan efter att hantera ordet och hålla god ton när vi själva talar, och lyssna med av- sikt att förstå vår motpart när hen talar. Som direktören för fredsinstitutet brukar säga:”Freden är en färskvara – något vi väljer och tar ansvar för varje dag.”

PETRA GRANHOLM
Forskningskoordinator vid Ålands fredsinstitut och medlingsansvarig vid Ålands medlingsbyrå

Kastelholmssamtalen 2021 presenterades i samarbete med