Alla hjärtans dag och jämställdhet
Internationellt har alla hjärtans dag blivit ett kommersiellt jippo som lyfter fram en enda typ av kärlek – romantisk heterosexuell sådan.
Den romantiska kärleken är inte ett biologiskt, naturligt faktum, utan en idé vi ständigt matas med. Konceptet ”och sen levde de lyckliga i alla sina dagar” finns i sagor, sånger, filmer, tv-serier, såpor och reklam. Enligt idén om den romantiska kärleken är var och en av oss ofullbordad, tills vi finner vår själsfrände, vår andra halva eller vår bättre hälft.
I sagorna får barnen lära sig hur romantisk kärlek fungerar och vilka roller män och kvinnor bör anta i den perfekta kärlekssagan. Prinsen är aktiv och kämpar för att rädda sin käresta, han är modig, självständig och självsäker. Prinsessan brukar vanligen vänta på att bli räddad, hon är svag, beroende och vacker. Prinsessan är också villig att hjälpa vem som helst utan att klaga, som Askungen eller Snövit – som dessutom passar upp på sju män (dvärgar), inte bara en.
”Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”- slutet som finns i många sagor är knappast särskilt realistiskt. Kärleksparet har oftast just träffats och gift sig i princip omgående. De har knappast hunnit lära känna varandra, utbyta erfarenheter, argumentera eller gräla. Dessutom träffas de ofta vid tillfällen då de har väldigt olika maktposition. Törnrosa och Snövit är nästintill döda när de (nekrofila?) prinsarna kysser dem. Det verkar vara ett mycket onaturligt sätt att starta en förbindelse. Hur kan prinsarna för övrigt ens veta att prinsessorna vill ha en kyss? Vad sagor som dessa visar för barn är att om en man älskar en kvinna kommer kvinnan automatiskt att älska tillbaka.
Det finns nyare sagor, med vilda prinsessor och rädda prinsar, och nu för tiden kan man säga att de gamla stereotypa sagorna är bara fantasier som inte har något att göra med vår verklighet. Dagens kvinnor arbetar, är självständiga och självförsörjande och inte underordnade som förr (även om inte alla håller med om att vi är så jämställda som vi tror att vi är). Men ändå återspeglas de här traditionella könsrollerna fortfarande ofta i populärkulturen.
Problemet med sådana här berättelser om romantisk kärlek är inte att de finns, men det är ett problem om de är de enda som finns, eller om de är dominerande och blir betraktade som norm. Det bör finnas flera alternativa manus att följa, flera möjliga roller att spela än att kvinnor ska vänta på att bli räddade medan killarna måste slåss mot drakar. Tjejer kan bli så besatta av att finna ”äkta kärlek” att det överskuggar alla andra mål i deras liv. Killar kan övertygas om att de nödvändigtvis måste vara framgångsrika och tuffa för att få tjejernas uppmärksamhet.
Den afrikanska författaren Chimamanda Adichie varnar för att om vi får höra bara en enda berättelse om en person eller ett land riskerar vi att få felaktiga uppfattningar. Det är precis det här som kan hända när det gäller vår förståelse av sann kärlek. Om vi gång på gång matas med en viss berättelse finns det risk för att vi tror på den och inte ser några alternativ.
Nä, det är helt klart dags för fler nya, fräscha berättelser som ligger närmare det verkliga livet och närmare ett jämställt samhälle.
Denna text är en förkortad version av ett blogginlägg på engelska som finns på www.peace.ax.
Jeanette Mauricio är journalist och genusvetare från Peru/Spanien. Hon är för närvarande volontär vid Ålands fredsinstitut.
