Artikeln strävar efter att utforska vissa aspekter beträffande Svalbards demilitarisering i förhållande till att Norges anslutning till nordatlantiska fördragsorganisationen, något som kan vara av intresse i förhållande till Ålandsöarnas status som demilitariserad och neutraliserad zon i en situation där Finland skulle besluta att gå med i NATO. Svalbard och Ålands rättsliga regimer är dock båda sui generis-regimer, åtskiljda på ett antal grundläggande sätt – både historiskt och ifråga om konstruktion och karaktär. En närmare titt på Svalbards rättsliga regim kring den tid då Norge gick med i NATO år 1949 visar att regimen var under hot hotad perioden 1944–1947, något som sedan ändå följdes av en bekräftelse av säkerhetsbestämmelserna i Svalbardfördraget. Förmodligen är Ålands nuvarande lagstiftning mer robust. Inget tyder på att tillämpningen av NATOs artiklar. 4 och 5 har haft någon koppling till Svalbard. Tolkningen av fördragsbestämmelserna är förmodligen friare i Svalbard-fallet än i det åländska. Någon form av reservation för Svalbards status vid tidpunkten för Norges anslutning till fördragsorganisationen övervägdes inte. I artikeln diskuteras huruvida ett erkännande av Åland skulle vara genomförbart i händelse av ett finskt NATO-medlemskap, och finner att ett antal frågor kvarstår obesvarade.
The article strives to explore certain aspects regarding the Svalbard demilitarisation in relation to Norway joining the Atlantic Alliance, which could be of interest in relation to the Åland Islands’ status as demilitarised and neutralised in a situation where Finland would decide to join NATO – although the Svalbard and the Åland Islands’ legal regimes are sui generis regimes, differing for a number of fundamental reasons, as parts of a two larger regimes that differ historically, of dissimilar construction and disparate in nature. Taking a closer look at the state of the Svalbard legal regime around the time when Norway joined the Atlantic Alliance in 1949 leads to the conclusion that there were threats towards it from 1944–1947, followed by a reconfirmation of the security provisions in the Svalbard Treaty. Arguably the Åland Islands’ legal regime of today is more robust. Seemingly, the application of ‘NATO’s’ arts. 4 and 5 have so far not had any ties to Svalbard. The leeway for interpretation of treaty provisions is arguably of wider scope in the Svalbard case than in the Ålandic one. Any kind of reservation for the Svalbard status at the time of Norway joining the Atlantic Alliance was not considered. The article discusses whether an acknowledgement of the Åland Islands’ status would be feasible in the event of a Finnish NATO membership, and finds that a number of issues are still not explored.
Access to the publication via the JASS website www.jass.ax
