Nato lyckades aldrig komma överens om hur alliansen skulle hantera Ryssland efter det kalla kriget. Följaktligen upplever alliansen fortfarande en intern dikotomi. I denna artikel undersöks alliansens dynamik sedan det kalla krigets slut och det hävdas att de nordöstra flankernas uppfattning om Ryssland och rysk avsiktlighet verkar vara baserad på rädsla, vilket leder dem till att sträva efter ett ständigt förstärkt framåtriktat försvar. Dessutom anser flanken att detta står i strid med deras västallierade som är villiga att ha en mer samarbetsinriktad inställning till Ryssland. Riskreduceringspolitiken blir därför en potentiell tvistefråga mellan de allierade, men också ett sätt för den nordöstra flanken att stärka det främre försvaret i regionen. Denna artikel finns bara på engelska på www.jass.ax
NATO never managed to settle how the Alliance should manage Russia post-Cold War. Consequently, the Alliance is still experiencing an internal dichotomy. This article explores the Alliance dynamics since the end of the Cold War and argues that the North-eastern flank countries’ perceptions of Russia and Russian intentionality appear to be based on fear which lead them to pursue an ever-strengthened forward defence. Moreover, this is seen by the flank to be at odds with their Western allies that are willing to pursue a more cooperative approach to Russia. Risk reduction policies therefore become a potential point of contention between the allies, however also a vehicle for the North-eastern flank to boost the forward defence in the region. This article is available at www.jass.ax
