 |
|
Jerker Örjans är aktiv inom Bomarsundssällskapet. Han har skrivit ett tiotal historiska faktaböcker, de flesta om sjöfart, några tillsammans med Per-Olof Högnäs, den senaste, Boken om Mariehamn, tillsammans med Folke Wickström |
Mariehamn, mars 2012
Det är författarens rätt att låta fantasin spela, att spekulera och måla upp utopier och dystopier, att drömma. Det ger honom en frihet, på gott och ont, som vetenskapsmannen saknar. I boken Bomarsund det ryska imperiets utpost i väster kunde jag måla upp bilden av ett Åland där de allierade biter sig fast efter Krimkriget och trikoloren vajar över stadshuset i Bomarsund, eller kanske Union Jack och Åland i dag ett Nordens Gibraltar med engelska som huvudspråk. The Åland Islands.
Historikerna kallar nedlåtande dylika resonemang kontrafaktiska, mot fakta. Deras egen vetenskapliga metod är faktisk, inte kontrafatisk. Så trodde jag ända tills helt nyligen. Men i Hufvudstadsbladet den 5 mars i år skriver professorn i allmän historia vid Åbo Akademi Max Engman följande om kontrafaktiska resonemang:
”Man brukar påstå att historiker inte skall spekulera; det vill säga leka med tanken hur det skulle ha gått om … Det är fånigt, tycker jag, sådana idéer måste ha runnit upp i hjärnor som går på skenor. All god historia dryftar de oförverkligade alternativen, det är det enda sättet att förstå det förverkligade alternativet … som en gång var en möjlighet bland andra.”
Stärkt av professorn beslöt jag att pröva ”min” metod också på Ålands demilitarisering. Resultatet överraskade mig:
Planerna för Bomarsund var storstilade. Bomarsund var en av Rysslands fyra stora europeiska sjöfästningar tillsammans med Kronstadt utanför St. Petersburg, Sveaborg utanför Helsingfors och Sevastopol på Krim. I Bomarsund skulle ha stationerats nittio kanonslupar. Krimkriget satte som vi vet stopp för planerna 1854. Fredsslutet 1856 förändrade inte Ålands ställning som det ryska imperiets utpost i väster, strategiskt beläget i Östersjöområdets mitt. Vi kan vara ganska säkra på att Åland skulle ha befästs på nytt om fredsfördraget inte skulle ha innehållit klausulen om öarnas demilitarisering.
Om garnisonen på Åland skulle ha fortsatt att växa enligt de ursprungliga planerna, skulle vid sekelskiftet 1900 kanske sextio procent av befolkning ha talat svenska, resten ryska och finska. Man kan med skäl fråga sig om den gamla åländska drömmen om återförening med Sverige skulle ha kunnat göra sig hörd då.
Och hur skulle Ålands utveckling ha gestaltat sig i det självständiga Finland? Knappast skulle Åland ha demilitariserats. Mera sannolikt är att det skulle ha förblivit starkt befäst och genomsyrat av en halvmilitär samhällsapparat. Ett samhälle, med andra ord, fullkomligt främmande för dagens ålänningar.
Detta är förstås ren spekulation. Vårt resonemang står på lösan grund. Finns det då inget sätt att skaffa sig fastare mark under fötterna? Jo, att jämföra utvecklingen på Åland med andra motsvarande områden. Och sådana finns, nämligen Rysslands europeiska sjöfästningar.
Sveaborg är ett litet samhälle i jämförelse med Åland. Det anfölls och förstördes delvis i Krimkriget men byggdes upp igen och förblev ett jättelikt militärt område ända fram till andra världskriget.
Kronstadt anfölls inte under Krimkriget. Det byggdes ut som sjöfästning och flottbas och domineras fortfarande av armé och flotta. Ön är liten i jämförelse med Åland men har större befolkning.
Sevastopol intogs och förstördes delvis efter en årslång belägring, men byggdes upp på nytt till en jättefästning och är i dag säte för två krigsflottor, Ukrainas och Rysslands Svartahavsflotta. För Rysslands del är det i kraft av ett leasingavtal med den ukrainska staten. Sevastopol är ungefär i storlek med Åland men har tio gånger så många invånare.
Jag tycker också att Kaliningrad (i gamla tider känt som Königsberg) passar in här även om det blev sovjetiskt först i andra världskriget. Det är i dag en rysk enklav mellan Litauen och Polen . Det förstördes i världskriget men byggdes upp till flottbas. Landareal är som Åland men invånarantalet tio gånger så stort. Enklaven domineras i dag av flotta och armé.
Min konklusion är följande: De ryska sjöfästningarna och flottbaserna i Europa bestod och byggdes upp på nytt om de förstördes. Det är regeln. Det är Åland som är undantaget. Med största sannolikhet beror det på demilitariseringen.
Nu tycker läsaren kanske att fantasin skenar iväg med författaren. Men låt oss göra ett tankeexperiment: Vi försöker föreställa oss att Åland inte blev demilitariserat i freden 1856, att en ny fästning och flottbas byggdes upp runt Svibyviken i Övernäs och Möckelö byar och att Åland i dag är en jättelik flottbas, Alandskaja, en rysk enklav mellan Sverige och Finland. Föreställ er vidare att författaren av en kontrafaktisk artikel, i en i enklaven utkommande tidning, kastar fram den svindlande, smått absurda tanken att Alandskaja skulle ha blivit demilitariserat 1856. Med hjälp av en övernaturligt god fantasi lyckas författaren beskriva Åland som det är i dag med självstyrelse, parlament och regering. Då skulle läsaren också tänka: nu skenar fantasin iväg med honom, han har blivit spritt språngande galen.
Likväl, det var så det gick.
Jerker Örjans
Blogginlägget bygger på det anförande Jerker Örjans höll på seminariet ”Demilitariseringen – funkar den?” som arrangerades av Bomarsundssällskapet den 27.3.2012.
