Kategori: Fredspärlor

Fredis 10 år 10-årsjubileum firades 2002 med fredstårta och ett seminarium vid vilket Teija Tiilikainen presenterade sin skrift om Åland, Finland och den europeiska säkerheten, som tar upp Ålands ställning i en eventuell Nato-framtid. Då befann sig Finland i ett läge där bara en femtedel var för ett Nato-medlemskap, och seminariet konkluderade att Ålands demilitarisering bäst garanteras genom folklig förankring och god kännedom om Ålands folkrättsliga status utanför Åland. (År 2018 skrev Saina Heinikoski en uppföljning till Tiilikainens skift i Journal of Autonomy and Security Studies – The Åland Islands, Finland and European Security in the 21st Century) Fredis 20 år 20-årsjublieum, firades i juni 2012. Då mottog Ålands fredsinstitut huset på Hamngatan i gåva av landskapsregeringen, och detta firades med öppet hus och program på gården. Fredis 25 år 25 års-jublieum firades med ett symposium som tog avstamp mot framtiden: ”Åland – ett framtidsperspektiv” i Alandica. Talare var Jan Sundberg, professor i statslära vid Helsingfors universitet, Christian Pleijel, programdirektör vid KTH i Stockholm, generalsekreterare för European Small Islands Federation och expert på ö-samhällen, Hedda B. Langemyr, tidigare verksamhetsledare för Norges fredsråd och Barbro Sundback, fredsinstitutets tidigare ordförande.

Ålands medlingsbyrå öppnade år 2006 med Anna-Lena Sjölund som första medlingsansvarig och med länsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Medlingsbyrån medlar i brott och tvister enligt finsk lagstiftning. Under årens lopp har ett 60-tal medlare utbildats och över 1500 ärenden behandlats på byrån, som numera lyder under THL vid Social- och hälsovårdsministeriet. Ålands fredsinstitut är fortsatt leverantör av medlingstjänsterna på Åland.

…forskningsseminariet, som ägde rum i februari 1993, handlade om minoriteters rättigheter. Sia, då doktorand vid Uppsala universitet, deltog tillsammans med Paul Smyth från Peace People i Nordirland under ledning av Susanne Eriksson, då lagtingsnotarie. …ungdomsutbytet ägde rum i augusti 1993 och byggde vidare på kontakterna med Nordirland. Tio åländska ungdomar spenderade en vecka i Nordirland och tio nordirländska ungdomar spenderade en vecka på Åland på fredsläger. …toppmötet, i maj 1993, organiserades av fredsinstitutet i samarbete med TFF – The Transnational Foundation for Peace & Future Research i Sverige. Kroater och serber träffades på neutral mark i Mariehamn som en uppföljning på ett möte i Österrike där Susanne Eriksson deltagit.

Vem är du och hur ser din relation ut till Ålands fredsinstitut? – Jag var med i planeringen och uppbyggnaden av institutet och sen jobbade jag som verksamhetsledare ganska många år.  Vad är ditt bästa minne av Fredis? – Svårt att välja ut ett. De bästa minnena är olika möten mellan människor, unga och äldre. Vi hade bland annat många givande utbyten mellan ungdomar från konfliktområden. Det var mänskliga möten som gav både förståelse och kunskap, möten som jag vill påstå att ledde till samhällsförändring.  Vilken tycker du är den viktigaste fredsfrågan idag? Det är samma gamla sanningar. Litet och stort måste hänga ihop. Svårt att bygga fred någon annanstans om du inte samtidigt lever som du lär. En god start är alltså att motverka rasism och främlingsfientlighet samt att jobba för hållbarhet på hemmaplan.

Fredsinstitutet inledde sin verksamhet på Kaptensgatan i Villa Julius källare år 1992. År 1995 flyttade fredsinstitutet in i Villa du Nord på Ålandsvägen. Tio år senare var det dags för flytten till ”länsstyrelsens hus” i hörnet Hamngatan- Storagatan, ett hus som fredsinstitutet fick i gåva av landskapsregeringen på sin 20-årsdag år 2012. Idag ägs huset av fredsinstitutets dotterbolag Fredsfast. Huset har blivit ett riktigt centrum för ideell sektor, men hyresgäster som Föreningen Norden, nätverket bärkraft.ax samt Ålands natur och miljö (som fredsinstitutet också delade lokal med i Villa Julius) i tillägg till fredsinstitutet självt och Ålands medlingsbyrå.

Vem är du och vilken är din koppling till Ålands fredsinstitut? – Jag är Rolf Lindqvist pensionär och f.d poltisk journalist på Ålands Radio. Jag följer med stöder fredsinstitutets viktiga arbete, både lokalt och internationellt. Vad minns du av Fredis? – Ett av de bästa minnena är det stora åländsk folkliga stödet Leena Lindqvist (fd Smeds) och jag fick under kampanjen ”Fred för fulla segel”som också innebar att vi fick politiker från olika politiska partier engagerade sig i olika aktiviteter Vi fick ihop medel för att utveckla ett fredsinsitut som efterhand fått allt högre status. Vilken tycker du är den viktigaste fredsfrågan idag? – Bland de viktigaste frågorna är att ha ett fortsatt folkligt stöd för fredsinstitutet som idag är internationellt erkänt. Att få slut på Ukrainakriget och krig över huvudtaget. Att upplysa om de enorma resurser som går åt till krig och upprustning istället för att rädda liv minska fattigdom motverka miljöproblem och flyktingkatastrofer. På det lokala planet att liksom de lyckade kastelholmsamtalen årligen ordna Bomarsundssamtal om hur då Krimkriget och upprustning en gång i tiden blev nedrustning och demilitariering bla i samarbete med FN och signatärmakter.

Ålands fredsförening grundades 1981 och drev från starten både freds- och miljöfrågor, bl.a. samlade man in kläder till Emmaus-verksamheten. Det var också fredsföreningen som grundade stiftelsen Ålands fredsinstitut 1992. Under ganska många år drevs även opinionsbildadende verksamhet, kampanjer, ungdomsverksamhet och fredsläger i institutets regi, varpå fredsföreningen blev alltmer fokuserad på Emmausarbetet. År 2010 bytte ”Ålands fredsförening – Emmaus rf” namn till ”Emmaus Åland rf” för att tydliggöra föreningens verksamhet. Det ”traditionella” fredsarbetet har följt med även om det inte i är i fokus. Många individer har varit aktiva inom denna Ålands egna fredsrörelse. En av den är Toni Brandt. Som yngre engagerade han sig i det åländska samhällslivet, det blev både teater som en kandidatur i lagtingsvalet. Fredsföreningen kom han i kontakt med i slutet av 90-talet genom vänner. Där verkade vid tillfället ett par irländare, Paul och Marc, som snabbt blev en del av kompisgänget. Han minns särskilt väl den gången då de protesterade mot landminor och träffade Tarja Halonen, som då var utrikesminister. Toni var invirad i toapapper som skulle föreställa bandage, och satt i rullstol.

Vem är du och hur ser din koppling till Ålands fredsinstitut ut? – Jag heter Marlene Öhberg och är lärarutbildare vid Stockholms universitet. Vid Stockholms universitet har jag också arbetat som statsvetare. Jag var initiativtagare och projektledare till det stora nordiska fredsmötet ”Norden som kärnvapenfri zon” som hölls i Mariehamn 1981, där politiker, fredsforskare och fredsaktivister samlades. Mötet bidrog bland att till att Ålands fredsförening bildades år 1981, där jag också var ordförande och ledamot ett antal år. På initiativ av Ålands fredsförening bildades Ålands fredsinistutut 1992. År 1995 samlades ungdomar från hela världen till en konferens ”World Youth Assembly”, som fokuserade på minoritetsfrågor kopplade till rättvisa, fred, demokrati, hållbar utveckling  och konfliktlösning. Jag var en av projektledarna för denna konferens där metoden ”framtidsverkstad” introducerades. Vilket är ditt finaste minne från Fredis? – Det är konferensen ”Word Youth Assembly” och mötet med alla fantastiska unga människa från hela världen, som verkligen vill spela en roll och göra skillnad när det gällde deras samhälles utveckling och framtid. Jag minns speciellt en händelse när vi, några unga kvinnor från Namibia, Tunisien, Serbien och Indien, badade bastu vid Lumparns strand och den unga kvinnan från Namibia (som naturligtvis aldrig badat bastu förut ut) spontant sa: ”Well Marlene, a mountain has just fallen from my shoulders!”