Finland vill bli en stormakt inom fredsmedling

Mariehamn, juni 2012 

Finland har ambitiösa planer på att stärka landets egen och också den internationella fredsmedlingens status och kvalitet. Finland vill sprida sitt nätverkskoncept och erbjuda kompetens framför allt inom områden där Finland har specialkunskap. Det återstår att se exakt vad nätverkskonceptet innebär, hur specialkunskapen ska förmedlas i praktiken och om Ålandsexemplet får en plats i Finlands verktygslåda.

Finland vill bli en stormakt inom fredsmäkling, enligt rubriken till ett pressmeddelande på Utrikesministeriets hemsida från 2010. Ambitionen kan utläsas ur Finlands riktlinjer för fredsmäkling från 2010 och i handlingsprogrammet för fredsmäkling från 2011. (För en diskussion om begreppen mäkling och medling, se not 1) Finland har också i praktiken tagit initiativ för att stärka internationell medling och sin egen position. Bland annat grundade Finland tillsammans med Turkiet 2010 i anslutning till FN:s generalförsamling en grupp för stater och organisationer med syfte att stöda fredsmäkling (Friends of Mediation). Gruppen låg bakom FN:s första resolution om fredsmäkling som godkändes av generalförsamlingen i juni 2011. På EU-nivå har Finland tillsammans med Sverige föreslagit inrättandet av ett europeiskt fredsinstitut med inriktning på medling och på nordisk nivå har man initierat ett nordiskt nätverk för fredsmedling på myndighetsnivå. På nationell nivå finns en nationell koordinatorsgrupp för fredsmäkling, där även civilsamhället medverkar.

I handlingsprogrammet kan man utläsa två motiveringar för att Finland ska stärka sin fredsmäklingskapacitet. Explicit anges en helt altruistisk anledning; Finland känner ett ansvar för den internationella freden. Mer implicit anges också ett egennyttigt motiv. Finland är enligt handlingsprogrammet redan en känd och pålitlig aktör inom internationell utvecklingspolitik och denna profil bör utnyttjas. Indirekt kan man ana ett intresse av att stärka det egna landets ”brand” i internationella sammanhang. I slutrapporten från  delegationen för Finlands landvarumärke (2010) anges olika insatser inom fredsarbete som en viktig del av Finlands varumärke. Kopplingen mellan ”branding” och fredsmäkling noteras även i Utrikespolitiska institutets och CMI:s rapport ”Global Networks of Mediation. Prospects and avenues for Finland as a peacemaker” (2012).

Enligt UPI/CMI:s rapport är ” (peace) mediation” inte enhetligt definierat vare sig inom FN eller EU. Rapporten efterlyser en vidareutveckling av en heltäckande definition av medling som ett verktyg som kan användas i alla faser av en konfliktprocess och alltså inte begränsat till att uppfattas som ett enstaka skeende eller en slutlig lösning av en konflikt. Med utgångspunkt i den finländska fredsmäklingens riktlinjer från 2010 skissar  handlingsprogrammet en sådan bred definition; fredsmäkling kan användas förebyggande, för att lösa en konflikt och kan lägga grunden för fredsbygge på längre sikt.

I handlingsprogrammet beskrivs strategier som kan utveckla Finlands medlingskapacitet. Arbetet ska göras i samarbete med såväl internationella som lokala aktörer och inkludera även tredje sektorn. I handlingsprogrammet och stödjande uttalanden och dokument läggs stor vikt vid institutionalisering, samordning och koordination av internationella fredsmedlingsinsatser. Fredsmedlingen förstås i termer av nätverkande. UPI/CMI:s rapport stöds en sådan förståelse, och slutsatsen blir att Finland bör koncentrera sig just på att främja en heltäckande definition av medling samt en nätverkslogik.

Ska Finland bli ledande inom institutionalisering, samordning och koordination av fredsmedlingsinsatser behöver man förstås först fråga sig vem som ska koordineras och om alla aktörer vill (har intresse av) att bli samordnade. Man behöver också försäkra sig om att samordningen inte leder till att initiativ och röster förkvävs så att resultatet blir likriktning snarare än samordnad mångfald.

I handlingsprogrammet ingår omfattande utbildningsinsatser inom medling hos till exempel Krishanteringscentret i Kuopio och (CMC) och Utrikesministeriet. Inrikes sker samarbete även med forskningsinstitutioner och organisationer inom tredje sektorn. Handlingsprogrammet ger dock liten vägledning vad gäller om och hur den finländska allmänheten kan involveras i processerna eller om och hur Finland kan ”branda” sig även inåt  – det vill säga stärka en självbild och kanske också påverka utvecklingen av Finland som en fredlig nation som månar om fredliga relationer. Detta arbete – både inom Finland och i internationella sammanhang – bör självklart inkludera även den svenskspråkiga delen av befolkningen.

Enligt handlingsprogrammet ska Finland kunna erbjuda medlingstjänster och expertis på sådana områden där Finland har specialkunskap. Exempel på sådana områden är enligt handlingsprogrammet miljörelaterade frågor, jämställdhet, rättsstatsfrågor, mänskliga rättigheter, demokrati och civilsamhällets roll. I UPI/CMI:s rapport problematiseras att teman som rutinmässigt betonas inom ett lands utrikespolitik kan uppfattas som ingående i landets utrikespolitik i motsats till intresse för den aktuella konflikten och lösningsprocessen. Sådana teman kan å andra sidan förstås som ” ett smörgåsbord av goda exempel” som kan tjäna son inspiration och möjliga mål i en medlingsprocess. Teman som rättssäkerhet och mänskliga rättigheter är förstås mycket breda och behöver konkretiseras ytterligare för att kunna användas effektivt i medlingssammanhang. (Diskussion med docent Sia Spiliopoulou Åkermark 2012)

Ett möjligt ”gott exempel” där Finland har expertis men som inte alls nämns i handlingsprogrammet är Ålandsexemplet. Ålandsexemplet har på flera sätt potential att bidra till Finlands verktygslåda med ”goda exempel” att använda vid medling. Ålandsexemplets tre komponenter, demilitariseringen och neutraliseringen, självstyrelsen samt språk- och kulturskyddet är såväl var för sig som i kombination med varandra relevanta och användbara verktyg i många nuvarande kriser och konflikter. Åland och Ålandsexemplet kan inge hopp om att det finns platser i världen där tvister kan lösas på fredligt och långvarigt sätt, trots att problem och friktioner fortsätter att uppstå. Ålandsexemplet kan också mer konkret exemplifiera vikten av rättssäkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter, framför allt till den del de rör minoritetsskydd. Ålandsexemplet kan dessutom tydligt kopplas till nordiska erfarenheter av fred och mångfald av styrelseformer. Det borde alltså vara helt i enlighet med fredsmäklingsprogrammets anda att Ålandsexemplet och åländska erfarenheter skulle tas tillvara när Finlands kapacitet för fredsmedling byggs upp. Man kunde till och med tycka att det är underligt att dessa erfarenheter inte redan nämns i fredsmäklingsprogrammet. Ålands representant i Finlands riksdag Elisabeth Nauclér har vid flera tillfällen påtalat att Ålandsexemplet, självstyrelselösningar och minoritetsskydd inte nämns i fredsmäklingsprogrammet. Utrikesminister Tuomioja har svarat att Ålandexemplet ändå beaktas och att den nationella koordinationsgruppen vidare kan diskutera hur Ålandsexemplet kan användas inom fredsmedlingen. Ålands fredsinstitut har anammat denna uppmaning och i den nationella koordinationsgruppen föreslagit åtgärder för att garantera att lärdomar och erfarenheter från Ålandsexemplet tas tillvara inom finländsk och internationell fredsmäkling och krishantering. (Förslagen finns i not 2)

Utifrån ett fredsperspektiv är det klart positivt att Finland prioriterar att arbeta för att främja fredsmäkling, som innebär ett icke-våldsamt sätt att hantera konflikter och bygga fred och samarbete. Det är också mycket positivt att utrikesministeriet i praktiken vidtagit åtgärder för att involvera civilsamhället i utvecklandet och implementeringen av handlingsprogrammet.

Det återstår att se om Finland omfattar uppfattningen att Ålandsexemplet är ett tydligt exempel på finländsk expertis i praktiken och i vilken utsträckning åländska erfarenheter tas tillvara i det fortsatta arbetet. Det ska också bli intressant att se om Finland kommer att ytterligare betona rollen som koordinator inom fredsmedling, vad den koordinerande rollen i så fall innebär i praktiken och hur balansen mellan likriktning och mångfald av tekniker och förhållningssätt hanteras.

Källor:

(Artiklar och publikationer på internet hämtade 4.5.2012)

Ett uppdrag för Finland
Slutrapport av delegationen för Finlands landvarumärke

Global networks of mediation: Prospects and avenues for Finland as a peacemaker
Touko Piiparinen och Ville Brummer (red.) 2012
Utrikespolitiska institutet och Crisis Management Initiative

Mediation.
Sara Horowitz i Charles Weber och Johan Galtung, 2007, Handbook of Peace and Conflict Studies. Routledge.

Medling och andra former av konflikthantering.
Jan Norman och Lina Öhman, 2011
Iustus förlag

Finland vill bli en stormakt inom fredsmäkling
Utrikesminsteriets hemsida. Nyheter, 5/7/2010

Handlingsprogram som stärker Finlands roll som fredsmäklare
Utrikesminsteriets hemsida. Pressmeddelanden, 15.12.2011

Handlingsprogram för fredsmäkling 2011
Utrikesministeriet 14.12.2011
PDF ISBN 978-951-724-975-1

Fredsmäkling, Finlands riktlinjer 2010
Utrikesministeriets utredning 6.5.2010

Noter:

Not 1 På engelska används genomgående ”peace mediation” i  källorna. På svenska använde utrikesministeriet främst termen fredsmäkling. Finland har ett handlingsprogram för fredsmäkling, men utrikesministern har också deltagit i seminarier om fredsmedling, enligt UM:s hemsida. I denna text används de svenska termerna synonymt, huvudsaklingen används ”medling” medan ”mäkling” används främst för att spegla terminologin i vissa källor.

Not 2 Fredsinstitutets förslag på nationella koordinationsgruppens möte 7.5.2012:

1. Kunskap om Ålandsexemplet bör i högre utsträckning än i dag finnas tillgänglig elektroniskt, exempelvis på UM:s (interna och externa) hemsidor, så att såväl finländska som internationella aktörer kan hitta och använda sig av informationen i förekommande fall.

2. Enligt handlingsprogrammet för fredsmäkling ska träningen och utbildningen inom fredsmäkling stärkas på många nivåer och hos flera instanser. I samband med sådana processer bör det säkerställas att kunskap och erfarenheter som samlats med utgångspunkt i Ålandsexemplet inkluderas i utbildningarna till exempel inom CMC, diplomatutbildning och i den övriga utrikesförvaltningen.

3. Kunskap om Ålandsexemplet bör erbjudas även i fall då utbildning som stöder fredsmäkling erbjuds internationella samarbetspartners.

4. Åland har tagit emot ett stort antal internationella besök som inkluderat dialog och ibland även förhandling kring konflikter. Enligt fredsmäklingsprogrammet kan det egna landet användas som plats för fredsförhandlingar. Det bör tas i beaktande att Åland kan vara en lämplig plats för vissa sådana möten och förhandlingar.

5. Erfarenheter från åländsk förvaltning och tredje sektor bör bättre tas tillvara inom fredsmäkling och krishantering. Det kan göras genom ökade ansträngningar för att rekrytera ålänningar till krishanterings- och fredmedlingsutbildningar och uppdrag samt att tillse att detta görs möjligt även med hänsyn taget till språket.