 |
|
Martha Hannus är statsvetare med internationell inriktning, och skriver just nu sin masteruppsats om hur EU-medlemsskapet har påverkat attityden till romer i Öst- och Centraleuropa. Hon har varit högskolepraktikant och sommaranställd på fredsinstitutet och arbetar nu för den antirasistiska Stiftelsen Expo i Sverige. |
Med anledning av Ålands fredsinstituts tjugoårsjubileum kommer institutet att publicera en rapport med fokus på det arbete som gjordes på Åland under 1980-talet, och som ledde fram till grundandet av institutet. Processen som ledde fram till ett fredsinstitut präglas av olika visioner om civilsamhällets roll, olika syn på vad fred är och kan vara, och på förhållandet mellan riket och Åland. Den är också ett exempel på civilsamhällets möjligheter att opinionsbilda, och hur en minoritets självbild kan förändras med tiden.
Den 25 oktober 2012 är det på dagen 20 år sedan Ålands fredsförening grundade stiftelsen Ålands fredsinstitut. Men starten för processen som ledde fram till föreningens beslut att grunda institutet startade minst 10 år tidigare. Under 1980-talet arbetade fredsaktivister på Åland för att åstadkomma en fredsinstitution på Fredens öar. Landskapsstyrelsen tillsatte utredningar, men det var slutligen det civila samhället som tog initiativet till grundandet.
Den 25 oktober publiceras också rapporten om de motiv, argument och idéer som föregick grundandet av Ålands fredsinstitut. Rapporten bygger på en djupdykning i fredsinstitutets arkiv. Som rapportförfattare har jag bläddrat igenom klippärmar och gammalt kampanjmaterial, men också intervjuat personer som på olika sätt arbetade med och berördes av fredsrörelsen på Åland under 1980-talet. Det har varit en oerhört kul process, där jag har fått möta personer då, genom arkivmaterialet, och också personligen i samtal. Alla har varit hjälpsamma och delat med sig av sina minnen och tankar om Åland och om varför Åland skulle kunna vara en plats för forskning och aktivism kring fred.
För att förstå viljan att arbeta för fred och varför man ville göra det just på Åland måste man börja med att förstå den internationella kontexten och stämningarna som rådde i början av 1980-talet. Europa var uppdelat i ett öst- och ett västblock, och stormakterna kapprustade. Kärnvapenhotet stod i fokus. I det sammanhanget blev Åland, som en de facto kärnvapenfri zon i och med demilitariseringen, en symbol för att det var möjligt att skapa frizoner utan vapen, och utan kapprustning. I början av 1980-talet anordnades en rad konferenser om fred och internationellt samarbete på Åland, av unga akademiker, av internationella röda korset och inom de nordiska samarbetsorganen. Ålänningar reste ut i världen och inspirerades av fredsmarscher, den amerikanska Freeze-rörelsen och kvinnors samarbete för fred. Det internationella intresset för att mötas på Åland, i kombination med nya erfarenheter och drivna personer, ledde till att debatten startade om Åland som mötesplats och som exempel på konfliktlösning med diplomatins hjälp. Frågor som lyftes var hur freden skulle förverkligas i ålänningarnas vardag, hur Ålandslösningen kunde inspirera andra, och hur omvärldens hotbilder kunde motverkas.
Idéerna och debattartiklarna i lokalpressen var många. Vissa argumenterade för ett fredsmuseum i Bomarsund, andra för ett forskningsinstitut eller ett fredscentrum. Vissa ville konkretisera planerna ännu mer. Ålands fredsförening skickade ett förslag till landstinget om en fredsinstitution. Under ett intensivt år samlade kampanjen Fred för fulla segel in pengar till ett Fredens hus, och engagerade på så sätt människor runt om på Åland i fredsarbete, tillsammans med artister och konstnärer. Kritikerna oroade sig för skrytbyggen, att Åland skulle förlora sin neutralitet, och för en vänstervriden agenda.
Men kampanjen hade stöd av många partier, och i den fortsatta diskussionen deltog representanter från de flesta politiska fraktioner, även om vissa eldsjälar var mer drivande än andra. Efter att förslaget om ett fredsmuseum i anslutning till det planerade Nordens institut på Åland hade förkastats i Nordiska rådet, fortsatte självstyrelsemyndigheterna, parallellt med civilsamhällets kampanjer, under andra halvan av 1980-talet att utreda möjligheterna för ett åländskt fredscentrum, och senare ett minoritetsforskningsinstitut under Ålands högskola. Men självstyrelsemyndigheterna agerade för långsamt för det otåliga åländska civilsamhället. Kanske var det så att många politiker ville sätta sin egen prägel på ett eventuellt fredsinstitut. Kanske var man rädd för att överskrida sina befogenheter i utrikespolitiska frågor. Kanske var det så att man egentligen inte upplevde att ett fredsinstitut var en prioriterad fråga bland ålänningarna.
Fredsföreningens tålamod räckte till 1992, då man själv utredde och grundade ett fredsinstitut, som skulle stå med ett ben i praktisk verksamhet och ett i teoretisk forskning. Situationen i världen var då en annan: minoritetsfrågor och samarbete med de numera fria länderna i öst stod i fokus. Ungdomsverksamhet och utbyten, som under 1980-talet har bedrivits i fredsföreningens regi, fortsatte att vara en viktig del av fredsinstitutets verksamhet. Pengarna som krävdes för att grunda institutet fick man från kampanjen och genom donationer från konstnärer. Och landskapet bidrog med finansiering och har fortsatt att stötta institutet – vilket kan ses som ett tecken på att den opinionsbildande verksamheten under tio år gav avkastning.
Också det internationella intresset ökade för Åland, och besöksverksamheten har varit stor. Genom det internationella intresset för Ålandslösningen fick ålänningarna själva fundera över vad som var så speciellt, och hur man kunde förstå Åland. Och kanske var det viktigaste resultatet av diskussionen kring Åland och fred den nya medvetenheten om den faktiska innebörden av att Åland är självstyrt, demilitariserat och neutraliserat. Kunskapsbildandet har fortsatt i och med fredsinstitutets forskning om Ålandsexemplet.
Den här rapporten är förhoppningsvis inte bara relevant för de som berörts av eller arbetat med Ålands fredsinstitut. Det är också ett exempel på hur det civila samhället påverkar det politiska, och vice versa, och om olika syner på vad det civila samhället ska och bör göra. Det är en berättelse om opinionsbildning, och om hur en idé institutionaliseras och omfamnas av ett samhälle. I den processen kan både idén och människornas syn på sig själva förändras. Framför allt är det en inspirerande berättelse om hur ideellt engagemang, enskildas envishet och vitt skilda visioner som möts kan skapa något varaktigt och något som får eget liv. Idag lever Ålands fredsinstitut vidare som en egen institution, men stadgar, praktiker och värderingar bär spår av tillkomstprocessen.
