Bild tagen på Märket under ett fältarbete för avhandlingen som Ida Hughes Tidlund gjort där. Hennes uppgift var att måla gränsmarkeringarna.
Inför sitt kapitel i den aktuella boken “Styr ålänningarna sitt öde? Demokratiperspektiv på Åland” har Ida Hughes Tidlund tittat på Åland ur ett vardagshistoriskt perspektiv. Det finns en stor samling av intervjuer i arkivet på Ålands museum, som hon studerat. Där går det att läsa om vedseglatser, våta strumpor, färjor, fiske och vinterväder för i tiden.
Men vad har det med demokrati att göra?
– Intervjuerna speglar människors förståelse av tid, plats och tillhörighet och visar upp hur ett åländskt “vi” skapats, säger Ida Hughes Tidlund som i höst presenterar sin doktorsavhandling om gränser och gränsprocesser.
Vad tror du om det? säger Ida Hughes Tidlund igen. Hon gör det ofta: ställer en motfråga. Kanske beror det på att vårt samtal utvecklar sig naturligt så, men mest är det nog att hon som doktorand vid etnologiska institutionen vid Stockholms universitet, är mycket van med att intervjua människor och ställa frågor.
– Det är en stor del av att vara etnolog, säger hon.
Att gräva sig in i människors vardagsliv. Och se den stora världen i den lilla. Hon skrattar och säger att hon alltid varit ett stort fan av den tråkiga vardagen. Där finns mycket att studera. I vardagen tar vi ställning till och hanterar den stora världen. Det är från vardagen man utgår när världen gör sig påmind, och människors vardagar ser olika ut. Därför har jag alltid tyckt att det varit mer intressant med vardagshistorik än historierna om kungar och krig.
Gränser och vad de skapar
Ofta handlar vardagen när historiska händelser pågår om omedelbara behov såsom värme och skydd istället för politik och samhällsrörelser, säger hon. Händelserna framstår i nuet när de pågår som spännande, men inte omvälvande. Deras avgörande betydelse har tillkommit först i efterhand, när de har bundits samman med andra händelser till en sammanhängande berättelse.
Det är lite den känslan många har haft under pandemin, enas vi om, och vi nämner läxläsning och kläder som ska tvättas trots alla dagliga rapporter om antal döda och smittade. Ida Hughes Tidlund presenterar sin doktorsavhandling i etnologi inom kort i höst. I den undersöker hon gränsprocesser hur de sett ut – både de juridiska och sociala mellan Åland, Sverige och Finland. När Ida var liten passerade hon ofta de olika gränserna själv på färjan på väg till sin mormor på Åland.
Hon pratar med en viss nostalgi i rösten om “gamla prinsessan” och hur hon upplevde några saker annorlunda på Åland trots att hon enbart rört sig över en nästan osynlig gräns. Ja, gränser och vad de skapar. Det är ett tacksamt och intressant objekt att studera, säger hon. På 1990-talet med inträdet i EU tyckte man inte att gränser var nödvändiga längre. Föreställningen var så, att de monterades ner och inte fanns kvar.
– Men gränserna kom väldigt snabbt tillbaka med pandemin, säger hon med eftertryck. Då var de där i allra högsta grad. Min mamma bor på Åland och jag i Stockholm. Jag blev själv chockad över hur snabbt jag vande mig, att vi inte längre fysiskt kunde ta oss vart vi ville. Det tog bara ett år och så var vi alla nästan vana vid det.
Vintertrafiken gjorde ålänningar mindre väderberoende
Men den praktiska möjligheten att ta sig över gränser och färdas är en grundbult i många samhällen, och inte minst i ett landskap bestående av öar. För att livet på en liten ö ska fungera behövs kontakt med andra regioner, skriver Ida i sitt kapitel i boken. Långa och korta förflyttningar av människor, djur eller varor har varit en oumbärlig del av vardagen för ålänningar, såsom för andra öbor. På öar, skriver den gotlandsbaserade etnologen Ronström, är allting nära (”här på ön”) och samtidigt långt borta (eftersom öns andra sida är så långt man kan komma).
Men att röra sig mellan öar är också att vara beroende av det lynniga vattnet. När vintertrafik infördes på Åland, med ångbåtar som klarade av att färdas även vid menföre, förändrades ålänningarnas rörelser och aktiviteter och vädret förlorade en del av sin makt.
– Det gjorde att känslan av avstånd förändrades i regionen. När andra platser blev tillgängliga växte det område som räknades in i ett åtkomligt ”här”. När det är lätt att ta sig fram känns målet närmare. På så sätt är avstånd något relativt, vilket gör att ens ”här” också är föränderligt.
Och där sätter vi punkt, för att ni själva ska få fortsätta ta del av allt spännande Ida Hughes Tidlund skriver om i vår senaste bok “Styr ålänningar sitt öde? Demokratiperspektiv på Åland”.
Liz Lindvall
