I rapport 2-2016 från Ålands fredsinstitut, ”Managing diversity through territorial autonomy: Experiences from Iraqi Kurdistan and Zanzibar with Åland Example as a point of reference”, beskriver skribenterna Jaakko Virkkunen och Lotta Valtonen självstyrelesesystemen i Irakiska Kurdistan respektive i Zanzibar i Tanzania, med Ålands självstyrelse som referenspunkt. De två fallen behandlas i var sitt fristående kapitel.
Rapporten kan laddas ner här. Mer information finns i ett informationsblad i pdf, här.
I essän om Kurdistan behandlar Jaakko Virkkunen Kurdistans regionala självstyre sedan den konstitutionella reformen i Irak 2005, som gjorde landet till en federal stat. Analysen visar att ett starkt regionalt självstyre i kombination med en svag centralmakt i kan bidra till spänningar i landet. Som ett svar på dessa utmaningar har självstyre likt Ålands presenterats som ett alternativ. Virkkunen analyserar detta förslag och ställer frågan om Ålandsexemplet eller vissa av dess element kunde vara tillämpliga i irakiska Kurdistan.
I rapportens andra kapitel presenterar Lotta Valtonen fallet Zanzibar. I detta fall verkar problemet nästan vara det motsatta. Öriket Zanzibar har fortfarande en förhållandevis svag autonom ställning inom Tanzania då de senaste försöken till konstitutionella reformer har misslyckats. I sin text beskriver Valtonen den politiska utveckling som ledde till den nuvarande formen av självstyre. I analysen används Hannikainens kriterier för avgörande element för självstyre och Åland används som måttstock för att identifiera styrkor och svagheter i Zanzibars nuvarande självstyrelsearrangemang.
Dessa två fallstudier ger värdefulla bidrag till vår förståelse av hur territoriella autonomier och konstitutionella arrangemang kan bidra till eller undergräva försök till hållbara lösningar att hantera mångfald. Samtidigt berikar de även vår förståelse av hur det s.k. Ålandsexemplet kan tillämpas. Den gemensamma slutsatsen som eventuellt kan dras från dessa två fallstudier är att även om territoriell självstyrelse kan vara ett viktigt verktyg för att transformera konflikter och institutionalisera konfliktlösningen, är det ingen universallösning. Det centrala verkar närmast vara att hitta en acceptabel balans mellan huvudstadens och periferins intressen å ena sidan och å andra sidan att skapa och utveckla mekanismer för att hantera framtida tvister och spänningsmoment.
