Decentralisering är ett modeord som ofta används i samband med statsbyggande och fredsskapande insatser efter konflikter, även i MENA-regionen. Dess teori och praktik är dock fortfarande belastade av det västerländska arvet av klassiskt politiskt tänkande. Istället föreslår författaren ett mer skräddarsytt tillvägagångssätt, där dessa vanliga påståenden konfronteras med förhållandena på marken. Genomgående analyseras traditionen med begränsad statsbildning, förekomsten av icke-statliga politiska aktörer på många områden samt betydelsen av traditionell rätt. Bevisen tyder på att icke-statliga aktörer sannolikt kommer att spela en viktig roll efter konfliktens slut, oavsett om politikerna vill det eller inte. Att ta hänsyn till dem på grundval av nutida och historiska exempel samt innovativa mekanismer, och att acceptera möjligheten till rättslig pluralism och icke-territoriella autonomiarrangemang kan leda till nya, lovande decentraliseringsinitiativ som är skräddarsydda för de särskilda förhållandena i staterna i Mellanöstern.

Denna artikel finns endast på engelska, se länk.