Den 22 oktober klockan 10.00-15.00 ordnade nätverket för hållbar kunskapsutveckling (KUT-nätverket) en konferens med titeln ”Kunskap och forskning som motorer för regional utveckling och innovation”. På konferensen diskuterades dels vilket behov Åland har av stärkta strukturer för kunskapsutveckling och forskning, och dels vilka erfarenheter som finns i andra regioner. Talare från Sydtyrolen, Färöarna och Södra österbotten delade med sig av sina erfarenheter, och en panel med deltagare från det offentliga och privata Åland diskuterade Ålands behov och möjligheter.
Konferensen hölls på Ålands sjöfartsmuseum inför ett begränsat antal åhörare och direktsändes på fredsinstitutets Youtubekanal. Som mest följde ett femtiotal personer youtubesändningen.
Fredsinstitutets direktör Sia Spiliopoulou Åkermark välkomnade publiken och lämnade därefter ordet till Ålands utbildningsminister Alfons Röblom, som konstaterade att konferensens tema passar väl in i en lång åländsk tradition av att dels ”kunna själv”, vilket är nödvändigt i ett ö-samhälle och dels söka inspiration utifrån, vilket skett inte minst genom sjöfarten. Han noterade också att behovet av innovation är stort mot bakgrund av den ekologiska kris världen befinner sig i och att behovet ytterligare förstärks under trycket av den pågående pandemin. Den sistnämnda har dock också visat oss att det går att ställa om på kort tid om man måste.
Därefter delade talare från Sydtyrolen, Södra österbotten och Färöarna med sig av olika erfarenheter gällande regionalt arbete för kunskapsutveckling och forskning.
Forskningcentret EURAC i Sydtyrolen, Italien
Günther Rautz, chef för institutet för minoritetsrättigheter vid EURAC Research i Bolzano i det autonoma Sydtyrolen i Italien, berättade om hur forskningsinstitutet, som grundades 1992 med 12 anställda har utvecklats och vuxit till att idag sysselsätta 500 personer från många länder. EURAC grundades som en reaktion på en pågående ”braind-drain” då regionens tyskspråkiga studerande valde att studera vid universitet i Österrike och Tyskland eftersom det saknades lokala alternativ.
Sedan 1990-talet finns också ett universitet i Bolzano och EURAC har valt att inte bli en del av det. Som fristående center kan EURAC enligt Günther Rautz vara en mera snabbfotad organisation som reagerar på forskningsbehov och samarbets- och finansieringsmöjligheter kvickare än vad ett universitet kan göra. Medan universitetet fokuserar på utbildning kan EURAC behålla ett tydligt fokus på forskning.
EURAC omsätter idag omkring 48 miljoner euro årligen, hälften av finansieringen kommer från provinsen Bolzano och resterande kommer från externa källor. Sydtyrolen har precis som Åland självstyrelse och en minoritetssituation då det finns en stor tysktalande samt en liten ladintalande beforlkning i regionen. Mot bakgrund av detta finns särskilda bilaterala avtal som innebär att man kan söka forskningfinansiering från nationella källor såväl i Italien som i Österrike och Tyskland. En nyckelfaktor för att institutet kunnat växa sig så stort har också varit att man tidigt hittade möjligheter att använda europeiska forskningsmedel.
Nätverket EPANET i Södra österbotten
Nina Harjunpää, specialplanerare vid Södra österbottens högskoleförening, berättade om Epanet i södra Österbotten – ett nätverk som etablerades i början av 2000-talet för att förse en region utan universitet med en plattform för kunskapsproduktion och utveckling. Idén till EPANET uppkom under sent 90-tal, då regionen stod inför stora problem och utmaningar med sjunkande befolkningsmängd, låg utbildningsnivå och låg grad av internationalisering. Det fanns konsensus om att ”något måste göras” och slutsatsen blev att det behövdes insatser för att öka förmågor och kompetens bland regionens befolkning. Därför skapades ett nätverk som stöttar ett antal professorer inom strategiskt utvalda inriktningar och med en stabil grundfinansiering genom offentliga och privata källor.
Epanet-nätverket har idag 20 professorer som är anställda på femårskontrakt vid något av partneruniversiteten, men de arbetar i Södra österbotten och deras lön betalas i många fall genom finansiering som nätverkets administration samlat in från kommuner eller andra offentliga källor, från privata företag eller fonder. Professorerna skapar i sin tur forskarlag med 3-5 forskare från olika fält, och finansiering för deras löner söks genom nätverket från andra källor. Nätverkets mix av olika typer av aktörer är en styrka i dessa sammanhang – om administrationen hittar en fond dit bara exempelvis kommuner kan ansöka, så finns det inom nätverket färdiga kontakter till kommuner som kan medverka till ansökan.
Enligt Nina Harjunpää är nätverk regionens enda möjliga strategi på grund av regionens litenhet och brist på resurser. Receptet är att kombinera resurser från de fem universitet som ingår i nätverket med de resurser som finns bland lokala, regionala och nationella aktörer och finansieringskällor.
Färöarnas forskarråd
Färöarnas forskarråd är en fristående organisation som finansieras med medel från Färöarnas parlament och som har i uppdrag att stödja och främja forskning på Färöarna. Annika Sølvará, direktör för Färöarnas forskarråd, berättade att rådets huvuduppdrag är att administrera en forskningsfond som finansierar forskning, utveckling och innovation samt rådgivning till regeringen, industrin och forskarsamfundet i frågor som gäller forskningspolitik.
På Färöarna bedrivs forskning bland annat vid Färöarnas universitet som idag har 5 fakulteter och 1000 studerande, även doktorander. Utöver universitetet sker forskning inom flera andra organisationer som utgör ett starkt lokalt kunskapsnätverk.
Forskningsfonden finansieras av Färöarnas regering och från den beviljas finansiering till 10 projekt årligen, år 2020 delas en miljon euro ut. Rådet administrerar också andra finansieringsprogram, bland annat finansieras färiska doktorander som studerar på olika håll i världen och rådet administrerar ett program för marin forskning som finansieras av danska staten. Rådet bidrar också till att sprida information om forskning.
Arbeta bottom-up och med frågor som ligger nära
Den forskning som bedrivs på Färöarna har sin grund i de geografiska förutsättningarna vilket innebär att hav, hälsa och välfärd, grön energi tillsammans med humaniora och samhällsvetenskap är centrala områden. Forskning sker inom alla de politikområden där Färöarna har egen behörighet. Även i de andra regionerna fokuserar forskningen på frågor som är viktiga på grund av geografiska eller politiska omständigheter. EURAC i Sydtyrolen har sedan starten arbetat med frågor om minoriteter och federalism, alltså frågor som anknyter till det autonoma Sydtyrolens politiska och konstitutionella status, samt med alpina frågor. Genom åren har institutets spännvidd utvidgats och det har idag avdelningar som arbetar med allt från biomedicin till förnybar energi och mumiestudier. EPANETS forskarteam arbetar även de med utvalda forskningsfrågor som är viktiga för regionen. EPANET samarbetar nära med näringslivet och upprätthåller dialog om vilka frågor som är viktiga där och i det övriga samhället. En grundtanke är att kunskapen växer just genom kontakten mellan forskning och praktisk kunskap, och det är där innovationer kan födas. Företagen tar alltså aktivt del i utvecklingen av nya idéer till projekt och ger input till forskningsprogrammen.
Viktigt med mötesplatser och stödfunktioner
I paneldiskussionen ställde moderatorn Hanna Hagmark frågan om hur man bäst kan arbeta för att överföra kunskap från forskningen till näringslivet och för att använda den till innovationer. Både Nina Harjunpää och Günther Rautz lyfte fram vikten av mötesplatser. Nina Harjunpää menade att en nyckel är att det måste finnas någon som fångar upp kunskapen och idéerna. Ofta är det ett problem i små företag att det inte finns någon som har tid att omvärldsbevaka och söka efter nya idéer. EPANET försöker därför ordna möten och utbildningar där forskare och näringslivet träffas och kan utbyta idéer.
Vid EURAC i Sydtyrolen finns en ny ”Technopark” som är en fysisk plats där lokala och internationella privata firmor, forskningsinstitut och start-up-företag möts. Annika Sølvará lyfte fram att en annan kanal för kunskapsöverföring är då unga personer med utbildning rekryteras och för med sig ny kunskapen in i företagen.
Moderatorn tog vidare upp frågan om vilka stödfunktioner som behövs för projektutveckling och hur det ser ut i de olika regionerna. Annika lyfte fram att institut och universitet i ökande grad har professionella projektavdelningar som arbetar med att stöda enskilda forskare så att de kan fokusera på sitt arbete och inte på administration. Ska man arbeta med större och gränsöverskridande projekt är det nödvändingt med sådana stödfunktioner. EPANETs forskare får den typen av stöd från de universitet som ingår i nätverket, men också från flera personer som arbetar med nätverkets administration.
Gunther Raütz berättade att EURAC har en egen projektutvecklingsenhet med 12-15 personer som arbetar med att söka olika relevanta finansieringsprogram på nationell och EU-nivå och hjälpa forskarna att skriva ansökningar, göra upp budgeter och sköta rapportering till finansiärerna och som också hjälper mad att sprida information om forskningsresultat.
Åland – liten innovation men stor ekonomisk framgång
Jouko Kinnunen, forskningschef vid ÅSUB, höll en presentation som knöt ihop förmiddagens internationella utblick med eftermiddagens diskussioner om Åland och Ålands möjligheter. Jouko beskrev hur Åland lyckats vara en ekonomisk succéhistoria, trots att man inte utmärkt sig som en stark aktör vad gäller innovationer, åtminstone inte i jämförelse med närliggande regioner, och trots att Åland och ålänningarna inte heller utbildar sig i en sådan grad att näringslivets efterfrågan på utbildad arbetskraft tillgodoses. Att Åland kan ses som en succéhistoria vad gäller smart användning av möjligheter och tillgängliga resurser beror enligt Kinnunen huvudsakligen på tre omständigheter. För det första har sjöfarten utvecklats och drivit på utvecklingen inom områden som turism och service. För det andra har Åland ett bra klimat för jordbruk och livsmedelsproduktion. För det tredje har den regionala autonomin inneburit att det finns regionalt stöd för näringslivet och civilsamhället, att Åland har fått särskilda villkor vid EU-medlemskapet – ett skatteundantag som gjort att man kunnat behålla tax-freeförsäljning på färjorna – och att autonomins behov av administration lett till högkvalificerade arbetsplatser. Två andra delförklaringar kan vara att Åland har varit bra på att plocka upp innovationer som andra tagit fram och att man klarat av att locka människor utifrån att flytta till Åland. Idag är ungefär 40% av arbetskraften inflyttad. Ålands ekonomi har alltså länge gått väldigt bra, men nu har pandemin lett till en svår recession med hög arbetslöshet och Åland är i stort behov av nytänkande.
För att Åland ska klara av de utmaningar man nu står inför finns en rad områden som Jouko Kinnuen anser kunde stärkas. På Åland utexamineras idag ungefär 50 studerande från Högskolan varje år och just nu studerar 1300 ålänningar på universitet utanför Åland, men arbetsmarknadesn behov av arbetskraft är större än så. Åland kan därför dels utöka utbildningsmöjligheterna på Åland och dels se till att vara attraktivt för inflyttning. Interregionala samarbetsnätverk behövs i större grad än idag och Åland bör utöka sitt arbete med innovation och forskning och utveckling, som idag är mycket bygsamt. Stödstrukturer för att administrera och söka finansiering från olika fonder existerar nästan inte på Åland, utan det hänger på att den individuella forskaren att ha ett nätverk som har resurser för att kunna ansöka om pengarna. Åland skulle behöva mer EU-finansiering för att kunna öka innovationstakten.
Vilken kunskap behövs och var kan Åland hitta den?
I konferensens andra del, klockan 13.00-14.30 hölls en diskussion på svenska med en panel bestående av personer från det offentliga och privata Åland. Moderatorn Sia Spiliopoulou Åkermark ställde frågor om kunskapsutveckling, forskning, kompetensförsörjning och samarbeten utifrån en åländsk horisont.
I panelen fanns Thomas Lundberg, vd för Crosskey, Martha Hannus, Hållbarhetsstrateg vid Emmaus Åland, Johanna Mattila, rektor för Högskolan på Åland, Anders Gustafsson, ingenjör vid Pedago, Pernilla Weckman, vd för April kommunikation och Anders Ekström, vd för Ålands näringsliv.
Johanna Mattila inledde med att konstatera att Åland på många sätt alltid har varit ett kunskapssamhälle, men nu behöver bli ett kunskapssamhälle 2.0. Åland ett ökande behov av högre utbildning och livslångt lärande, då många människor kommer att behöva byta karriär flera gånger i sitt arbetsliv. Hon konstaterade också att det är bra att kunna själv men att man för den skulle inte alltid behöver uppfinna hjulet på nytt. Då Åland på grund av sin litenhet har svårt att själv nå en kritisk massa är nätverk väldigt viktiga.
Ett exempel på hur man på Åland kan jobba i nätverk och ta in kompetens utifrån gav Pernilla Weckman som är vd för April kommunikation – ett nätverksföretag med en kärna av personer som jobbar i huset och flera lager av yttre cirklar av kontakter såväl på Åland som i Finland och Sverige som man kontaktar när det behövs vissa typer av kompetens. Som ett gott exempel på nätverksuppbyggande nämnde hon det åländska högskolepraktikantsystemet. Efter 10 veckors praktik har de studerande lärt känna företaget och ingår därefter i organisationens yttre cirklar och kan anlitas vid behov. Hon nämnde också vikten av att ta tillvara kapaciteten hos personer som nu blir arbetslösa, till exempel genom att engagera dem i nätverksföretag.
Martha Hannus lyfte en annan kunskapsreserv som finns på Åland och som vi måste ta tillvara, i synnerhet om Åland vill vara ett ”Leave no-one behind-samhälle”. Åland har mycket kunskap och kompetens som finns i form av levd erfarenhet, men som inte finns dokumenterad i examensbevis eller betyg. Hon påpekade att det behövs ett system för att validera sådan kunskap.
Som Jouko Kinnunen visat tydligt på förmiddagen kan Åland få in ny kunskap också genom inflyttning. Thomas Lundberg konstaterade dock att Åland ofta marknadsförs som ett ”trappa-ner-samhälle” och alltså förknippas med fritid och semester, men det behövs också en story om Åland som ett trappaupp-samhälle, alltså Åland som en plats för karriär. Den saken blir allt enklare att argumentera för, då det med dagens teknik är enklare än någonsin att delta i internationella sammanhang även om man fysiskt befinner sig på Åland – snart kan vi bo på Åland och jobba i London.
Panelen diskuterade också vilken typ av kunskap Åland behöver, och det fanns en stor enighet om att det är förhållningssätt och metodkunskap Åland behöver mer av, snarare än sakkunskap som ändå ständigt måste uppdateras. Vi vet inte vilka framtidens brancher är, och inte heller vilka problem vi kommer att ställas för. Alltså kan vi inte heller veta vad som är lösningen i sak. Men vi kan bli bättre på att vara agila och adaptiva, och på att förändra oss istället för att följa en plan.
Finns vilja och förutsättningar för nya kunskapsstrukturer på Åland?
Det konstaterades att Åland på många sätt fortfarande är analogt, av den anledningen att det än så länge fungerar tillräckigt bra att vara analog i detta småskaliga samhälle, så det finns inget starkt incitament till förändring. Panelen menade att behovet av digitalisering varierar från bransch till bransch. I stället för en stor alltäckande digitaliseringsstrategi behövs översyner och strategier t.ex. för den kommunala sektorn, för den högre utbildningen, för det civila samhällets behov och så vidare.
Det sades också att innovationer ofta föds ur kriser och nödvändighet, vilket skapandet av EPANET och EURAC som presenterats på förmiddagen båda är exempel på. Panelen frågade sig om det finns tillräckligt med vilja till förändring på Åland – alla ser inte förändring som något positivt, och med Thomas Lundbergs ord ”vi har det alldeles för bra på Åland, ingen behöver eller vågar ta risker nu”.
Hur kan man då, som Anders Ekström uttryckte det, skapa ett ”ekosystem av kompetensutveckling” på Åland? Vidare kom från publiken frågan om forskning och kunskapsutveckling inom sådana områden som är viktiga för Åland i sig själva kan bli en större bransch på Åland. Kan Åland få ett EPANET eller ett EURAC?
Johanna Mattila bekräftade att behovet finns, Åland behöver bättre och stabilare nätverk med andra högskolor och forskninginstitut även inom andra områden än de som finns vid Högskolan. Hon ser god potential för en sådan utveckling som skulle kunna ske ganska snabbt och med Högskolan som ett ett naturligt säte. Det finns redan planer på och budgetmedel för att skapa ett utvecklingscenter som ska kunna hjälpa inte enbart högskolan utan också det åländska samhället i övrigt att få tillgång till finansiering.
Konferensen arrangerades av Nätverket för hållbar kunskapsutveckling på Åland (KUTnätverket) i samarbete med Ålands landskapsregering. I KUT-nätverket ingår representanter från Ålands fredsinstitut som 2018 tog initiativ till samarbetet, Högskolan på Åland, Ålands statistik- och utredningsbyrå (ÅSUB), Ålands sjöfartsmuseum, Ålands landskapsregering och Mariehamns stadsbibliotek.
Läs också ÅSUBs slutsatser Ett ”trappa upp-samhälle” med självstyrelse som har kapacitet att tänka själv här.
Konferensen kan ses på fredsinstitutets youtubekanal.
