|
Sia Spiliopoulou Åkermark är Fredsinstitutets direktör och ansvarig för forskningsverksamheten. Bloggen skrivs av Fredsinstitutets nuvarande eller tidigare personal, gästforskare och styrelseledamöter eller av inbjudna gästskribenter. Åsikterna är författarens egna. |
Det pågår en intensiv internationell debatt om tanken med ’skyldigheten att skydda’ (eller på engelska ’responsibility to protect’ som förkortas R2P). Begreppet har utvecklats i huvudsak efter år 2001 då en första omfattande internationell rapport producerades i ämnet. Begreppet fann sin väg så småningom i det dokument som FNs medlemsstater förhandlade fram 2005 i det toppmöte som främst handlade om FN-reformen. Två korta stycken i detta dokument talar för det första om varje enskild stats skyldighet att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Avsnittet (paragraf 138 avslutas med en påminnelse om behovet av att utveckla ett fungerande varningssystem inom FN samt att ge stöd till de stater som har problem. I nästa stycke talas det om det internationella samhällets skyldighet att, genom FN och i enlighet med FN-stadgan, hjälpa att skydda befolkningar mot dessa tidigare nämnda fyra brott. Återigen görs hänvisning till FN-stadgan och vikten att se militära medel som en nödlösning, som ska användas när alla andra fredliga medel har misslyckats. Prevention betonas upprepade gånger i texten. Redan år 2005 var dessa två korta stycken den kanske mest kontroversiella delen av toppmötets slutdokument, trots att dokumentet är inte ens en bindande text utan snarare ett strategidokument för FN:s utveckling. Oron finns hos många stater och experter om att det återigen rör sig om stormakternas vilja att legalisera rätten att ensidigt och godtyckligt använda våld mot enskilda stater.
Allt efter 2005 har begreppet börja leva sitt eget liv. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har fått en specialrådgivare i frågan (amerikanen Ed Luck) och doktrinen har börjat formas genom juridiska och politiska medel. Den juridiska doktrinen bygger på följande grepp:
1. För det första, argumentet att detta begrepp egentligen inte är något nytt utan att det bygger på redan existerande regler om mänskliga rättigheter, humanitär rätt och i FN-stadgan. Genom den konstanta hänvisningen till alla dessa principiella och välvilliga rättsområden vill man förankra såsom redan existerande ett nytt begrepp.
2. Statens principiella ansvar och omsorg för sin befolkning har steg för steg i perioden 2005 – 2009 omvandlats till en rättslig förpliktelse med oanade konsekvenser. Staterna har genom folkrätten hittills accepterat endast en typ av ansvar för staten i det avseendet, och detta är reglerna om mänskliga rättigheter med de medel som ges för bestraffning och påtryckning. Allt det övriga i folkrätten idag handlar inte om statsansvar utan om individuellt ansvar i enlighet med den internationella straffrätten. De fyra brott som nämns i toppmötets slutsatser, dvs folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten har kristalliserats främst i arbetet med internationella brottmålsdomstolens stadga, för att beivra enskilda personer som ofta befinner sig i maktställning och som begår dessa brott.
Konsekvensen av detta grepp är att FN-stadgan omtolkas på så sätt att våldsanvändningen i stadgans sjunde kapitel inte nödvändigtvis förutsätter väpnat angrepp (såsom det fortfarande är och gäller), utan våldsanvändningen skulle kunna legitimeras och anses laglig även i situationer av folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning eller brott mot mänskligheten. Problemet med detta är förstås att man då öppet bör tala om en omtolkning av FN-stadgan och inte om existerande regler. Frågan är kontroversiell därför att praxis alltsedan början av 90-talet har varit förödande med avseende på både juridisk stringens och politisk koherens.
Erfarenheterna av Srebrenica och Rwanda i mitten av 1990-talet följda av terrordådet i New York den 11e september 2001 ses och förs fram som grunden för att det internationella samhället, ett i sig självt ytterst tänjbart begrepp, nu måste visa sig handlingskraftig och konsekvent. Våldets användning i Serbien-Kosovo, Irak och Afghanistan lämnar stora frågor kring visheten i denna slutsats.
I praktiken är det minst lika problematiskt att vi, genom arbetet inom Jugoslavien och Rwanda tribunalerna och genom Internationella brottmålsdomstolen, vet att ansvarsfrågorna och bevisföringen kring ovanstående brott är oerhört komplexa. Dessutom vet vi att folkrätten förbjuder kollektiva bestraffningar. Hur ska man då kunna åberopa dessa brott för att legitimera våldsanvändning i syfte att skydda?
Att begreppet ’skyldighet att skydda’ lutar starkt mot möjligheten för tredje stater och internationella organisationer att använda våld visade sig nyligen i anslutning till ett seminarium på Försvarshögskolan i Stockholm (11 november 2009). Inte bara lokalen men själva rubriken för seminariet visar de tankemönster som nu råder i vissa kretsar: ’Responsibility to Protect by Military Means: Visions, Strategy and Challenges for the UN, EU and Sweden’. Sverige har i andra sammanhang redan förra året sagt sig redo att stödja utvecklingen av ’skyldigheten att skydda’ till en bindande folkrättslig norm. Ryssland menade vid samma tillfälle att man då också bör tala om internationella organisationers ansvar om de inte lever upp och respekterar denna skyldighet att skydda. Det är sällan så mycket ansvarstagande görs i liknande situationer. Tolkningen måhända skiljer sig i Finland där ett seminarium i oktober 2009 i Helsingfors hos organisationen Crisis Management Initiative fokuserade på skyldigheten till återuppbyggnad.
Man kan fråga sig. Finns det inga alternativa vägar att gå? Måste vi alltid utgå ifrån våldsscenariot? Tvärtemot det generella klimatet som tycks se på utvecklingen av militärt samarbete, upprustning och vapenteknologiska framsteg som det nödvändiga svaret, finns det i verkligheten många fredliga alternativ som skulle förtjäna uppmärksamhet och vidareutveckling. Fantasi, tålamod och resurser är det som krävs. Bland möjligheterna kan nämnas juridiska vägar såsom diskussionen om immunitet och individuellt straffansvar och stärkandet av internationella brottmålsdomstolens arbete. Framför allt gäller det om utvecklingen av system kring medling och förhandling, i enlighet med FN-stadgan, och av envishet hos FN och hos enskilda stater, internationella organisationer, och det civila samhället, lokalt och globalt, i att hålla dialogen mellan parter levande och gränser öppna. Vart har begreppet ’förtroendeskapande åtgärder’ tagit vägen?
Källor:
http://www.fhs.se/upload/Nyheter/2009/Program_R2P-seminar_with_Ed_Luck_11_november_2009.pdf
http://www.cmi.fi/?content=news&id=654
http://daccess-dds-ny.un.org/doc/UNDOC/GEN/N05/487/60/PDF/N0548760.pdf?OpenElement
