 |
| Gunilla Herolf är ordförande för Ålands fredsinstituts forskarråd, fil dr, Stockholms Universitet) och har varit forskare vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm och vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI). Hennes forskning rör europeisk integration och det europeiska säkerhetspolitiska samarbetet. |
Den 17.5.2016 arrangerade Ålands fredsinstitut ett lunchseminarium där Gunilla Herolf talade under rubriken ”Vad hände med EU:s säkerhetspolitik?”. Blogginlägget nedan är skrivet med utgångspunkt i seminariet.
Stockholm, juni 2016
EU skapades som ett fredsprojekt, vilket använde sig av ekonomiskt samarbete för att knyta länder så tätt till varandra att ett krig mellan dem skulle vara otänkbart. I den bemärkelsen har EU också lyckats – ett krig mellan Frankrike och Tyskland är idag otänkbart.
Efter murens fall fick EU uppgiften att hantera konflikter i sitt närområde. I början var varken EU eller andra organisationer skickliga på detta område, men med tiden skaffade EU sig en hel del verktyg för att hantera länder i kris. Medlen var i hög grad civila: de innebar bl a att tulltjänstemän, domare, poliser och administratörer fick i uppdrag att hjälpa till med övervakning av gränser, och uppbyggnad av fungerande civila strukturer i länder i EU:s närområde liksom i Afrika.
De nya typerna av hot som dominerade i början av 2000-talet förde i många fall EU-medlemmar närmare varandra allt eftersom insikten kom att dessa problem bara kunde lösas tillsammans. Det gällde t ex terrorism, miljöhot, internationell brottslighet etc.
På senaste tiden har emellertid EU fått en ny typ av problem och den här gången är dessa av en typ som splittrar och söndrar organisationen. Det gäller t ex finanskrisen, där de problemtyngda länderna ofta ställs mot länder med välskött ekonomi. Det gäller också Rysslands politik: de olika EU-medlemmarnas syn på Ryssland beror i hög grad på hur långt från Ryssland de ligger geografiskt, om de tidigare tillhört Ryssland eller Warszawapakten, om de har handelsförbindelser med Ryssland som tagit skada av Rysslands motsanktioner osv. Även om det ses som sannolikt att EU ännu en gång lyckas rösta igenom sanktionerna mot ryska politiker och finansmän har den enighet som man tidigare lyckats uppnå alltmer urholkats.
Migrationsströmmarna till Europa har också ställt länder mot varandra. Tidigare beslut inom EU om gemensamma åtgärder har brutits och inställningen till flyktingar skiljer sig starkt mellan olika länder.
Ytterligare ett problem är att den gemensamma värdegrunden inom EU har brutits: Ungern, Polen och även några andra länder har i olika grad infört lagar som bryter sig mot de demokratiska principer som ska känneteckna länder inom EU. Samtidigt har EU:s försök att påverka dem hittills misslyckats. Dessutom har även inom de fullt demokratiska medlemsländerna en rad extremistorganisationer och -partier kommit att växa upp.
Brexit, dvs förslaget att Storbritannien ska lämna unionen, kommer oavsett hur omröstningen går att få stora konsekvenser. Med tanke på att andra EU-länder nu upplever att det är möjligt också för dem att öppna separata förhandlingar om enskildheter i redan ingångna avtal kan detta bli en oändlig process.
Tillsammans utgör dessa problem en oerhörd börda för EU och inte minst EU:s säkerhetspolitik. Med tanke på de utmaningar som Europa nu har är sammanhållning den faktor som mer än allt annat krävs.
Hur ser det då ut för de små länderna? Länder som Finland och Sverige är givetvis angelägna att EU förblir en organisation med stark sammanhållning, styrka mot hot av alla de slag och att organisationen präglas av de värderingar som vi omfattar. EU är idag en organisation i vilken initiativen kommer från medlemsländerna snarare än från organisationen som sådan. Europeiska rådet, där alla länders statsministrar/statsöverhuvuden möts, är det organ som fattar de slutliga besluten, men det finns också stora möjligheter för enskilda stater att påverka EU:s utveckling. Givetvis har de största länderna, och idag Tyskland, ett större inflytande än små länder. Men också små länder kan påverka, speciellt när de gör det i samarbete med andra. Sverige och Finland har vid flera tillfällen lyckats med att få sina initiativ antagna. Här gäller det givetvis att initiativen ska föreslå lösningar som också andra kan anta. Ett annat sätt för små länder att få inflytande och bidra till en god utveckling inom EU är att kunna lösa problemen i sitt eget närområde och skapa stabilitet där. Norden och Östersjöområdet har ju under många år varit ett sådant område som därigenom blivit ett exempel på lösningar för andra områden med svårare problem. Att fortsätta på detta sätt är givetvis allas vår önskan, men den utmaning som dagens ryska aggression ger oss kommer att ställa Norden och övriga Europa på hårda prov.
