Vilka är de största hoten mot vår säkerhet i Östersjöregionen just nu och hur kan vi hitta möjligheter att verka för en fredlig framtid? Det var huvudfrågorna under Kastelholmssamtalet 2016 som hölls den 30 mars under beskydd av president Tarja Halonen på Kastelholms slott på Åland, under rubriken ”En hållbar fred runt Östersjön – nya tider, nya frågor”.
Samtalet hölls på dagen för Ålands demilitarisering och neutralisering, och denna Ålands status – som tillkom som ett alternativ till militära lösningar – är också en av utgångspunkterna för Kastelholmssamtalen. Ålands fredsinstitut vill med Kastelholmssamtalen skapa en arena för samtal där freden står i centrum och där fokus ligger på att identifiera möjligheter till fredliga lösningar på aktuella problem.
President Tarja Halonen är Kastelholmssamtalets beskyddare, och liksom vid det första samtalet år 2014 deltog hon aktivt i diskussioner med panelen, som i år bestod av Pekka Haavisto, ledamot i Finlands riksdag och utrikesministerns specialrepresentant för fredsmedling, Lena Ek, ordförande för Södra Skogsägarna och tidigare Sveriges miljöminister, Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet och Hanna Ojanen, Jean Monnet-professor vid Tammerfors universitet. Samtalet modererades av Ålands fredsinstituts forskningsledare, docent Sia Spiliopoulou Åkermark.
President Halonen inledde samtalet på slottet med en reflektion över temaområdena hållbar fred och hållbar utveckling. Hon konstaterade att fred inte bör definieras smalt, som bara avsaknad av krig, utan i freden ingår också att ge lika möjligheter för människor att aktivt delta i samhället och att trivas och må bra. Det fanns en samsyn bland paneldeltagarna gällande denna breda syn på fred. Internationell fred sågs som starkt kopplad till fredliga samhällen, där befolkningen känner trygghet och kan lita på staten. Diskussionen var i samma anda brett upplagd, panelen diskuterade fred i relation till miljö, energifrågor, demokrati, identitet och demografi – bland annat.
Moderator Sia Spiliopoulou Åkermark bad panelens deltagare att fundera över hur vi kan tolka våra historiska erfarenheter, och vilka vändpunkter – särskilt positiva sådana – som vi kan se i backspegeln. Professor Hanna Ojanen lyfte särskilt fram den fria rörlighetens framväxt under 50- och 60-talen i Norden och de många nya organisationer som bildades runt Östersjön på 1990-talet. Hon funderade över om sådana vändpunkter kommer i tider när vi omdefinierar vilka ”vi” är. Till exempel under 90-talet, efter kalla krigets slut, kom ”vi” runt Östersjön att inkludera många flera.
{besps}/stories/Kastelholmssamtal_2016/|width=460|height=307|||ctrls=1{/besps}
Fotografer: Elias Vartio och Karita Kostiainen
Riksdagsledamot Pekka Haavisto hänvisade till omvärldens syn på Norden som en fredlig region, en region som just på grund av sin fredlighet ibland inte anses ha något att säga om fredsbyggande. Haavisto påpekade att Finland under 1900-talet har upplevt blodiga konflikter, både inom landet och mellanstatligt, och att Finlands erfarenheter av hur man kan leva tillsammans i fred efter blodig konflikt är högst relevanta i internationella sammanhang. Han lyfte fram det nordiska samarbete som utvecklats över tid, och som han menar fått ett uppsving idag, där det från finskt håll till exempel förekommit förslag om en gemensam finsk-svensk utrikespolitik.
Även Lena Ek tog upp det nordiska samarbetet, som en arena där de nordiska länderna samarbetat väldigt mycket bland annat inom EU, till exempel med miljö- och hållbarhetsfrågor. Hon menade att hela EU chockats av att vi nu – efter den stora optimismen och de många framgångarna gällande olika samarbetsformer efter kalla krigets slut – sett hur samhällen snabbt fallit sönder av krig och särskilt upplever ett storskaligt krig där både Ryssland och USA deltar, i Syrien, som är vårt närområde. Framför allt är det en väckarklocka att det gått så snabbt, menade hon. Både Lena Ek och Hanna Ojanen refererade till hur våra berättelser skapar och förstärker våra tolkningar av omvärlden. Ojanen uttryckte förvåning över att vi så snabbt gått tillbaka till gamla sätt att tänka och nu använder begrepp och tänkesätt från kalla krigets tid, just när vi kanske istället borde tänka nytt i samband med nya utmaningar. Men kanske, resonerade hon, är det mänskligt att falla tillbaka på sådant vi känner till från tidigare, även om det kanske inte är till så stor hjälp i samtiden. Pekka Haavisto relaterade till människors berättelser och trygghetssökande i en annan kontext, nämligen i regioner där konflikt pågått i årtionden och där striden blivit en så stark del av identiteten att det för människor är nästan otänkbart med en identitet utan inslag av konflikten. Han anknöt också till den nygamla debatten kring Östersjön och menade att vi i ”det nya normala” inte har någon nytta av att återanvända gamla tankemodeller i en ny diskussion. Dock, menade han, finns det vissa mekanismer som var användbara på kalla krigets tid, som vi kan ha nytta av att minnas och använda igen.
Hanna Ojanen spann vidare på president Halonens diskussion om definitionen av fred när hon sade att fred är inte bara något som finns mellan stater, vi talar idag också om samhällelig fred och säkerhet och de två nivåerna hänger starkt samman. Professor Said Mahmoudi tog upp ”rätten till fred” som en potentiell framtida mänsklig rättighet, något som diskuterats av flera forskare och inom FN. Som folkrättsjurist tog Mahmoudi också upp betydelsen av avtal, vilka är grunden i folkrätten, och vilka staterna förbundit sig att hålla. Han konstaterade att stater ändå inte alltid håller ingångna avtal, eller följer sedvanerätten, och att vissa stater kan bryta mot reglerna ostraffat, medan andra straffas hårt. Lena Ek, även hon folkrättsjurist i grunden, följde upp detta spår och påminde om att folkrätten tagit stora steg framåt, bland annat genom inrättandet av folkrättsdomstolar och genom att vi idag har en enorm ”bulk” med internationella avtal som följs och utvecklas, och som underlättar vår vardag, till exempel inom hälsa, miljö och postväsende. Sådana avtal, menade hon, är väldigt viktiga för freden. Hon lyfte också fram det nordiska samarbetet som ett väl utvecklat exempel på samarbete i vardagsnära frågor.
Under samtalets gång återkom panelen flera gånger till klimatförändringar och miljöhot som en av de stora utmaningar Östersjöområdet har att hantera. Det konstaterades att miljön är ett av de områden där det också finns gemensamma intressen för Östersjöländerna, och därför också goda möjligheter till samarbete. Lena Ek lyfte vid flera tillfällen fram att det redan idag finns många exempel på globala och regionala samarbeten i miljöfrågor, och att vi inte bör glömma bort att det samarbetet har utvecklats mycket under de senare decennierna.
Vad gäller demografiska frågor, konstaterade moderator Spiliopoulou Åkermark att det saknas system för hantering av massflykt – och Hanna Ojanen undrade varför vi egentligen har så svårt att samarbeta om denna fråga inom EU. Alla vet att ingen kan lösa frågan ensam, men ändå är det så svårt att komma till beslut. Kan det vara så att rädslan för att låta någon annan ta besluten är så stor, att det skrämmer så att låta det överstatliga ta över, funderade hon. Moderatorn introducerade en liknande frågeställning vad gäller miljöfrågor – där inte ens de nordiska länderna är beredda att erkänna vilken omfattande omställning vi behöver göra för att rädda vår miljö. Professor Mahmoudi påpekade att inom nästan alla andra politikområden kan stater fatta beslut som får genomslag inom 3-4 år, på miljöområdet däremot tar det mycket längre och politikerna kan inte redovisa resultat inom sin mandatperiod. Men vissa problem tvingar politikerna att ta ställning, till exempel klimatförändringarna, där Parisavtalet till slut blivit verklighet. Detta avtal sågs av panelen som ett enormt framsteg, även om det inte är komplett.
Moderatorn Sia Spiliopoulou Åkermark förde också in samtalet på demokratifrågor, bland annat med hänvisning till tendenser till försvagning av demokratin till exempel i Ryssland och Polen, men även i viss mån i de nordiska länderna. Lena Ek diskuterade risken med privatjustis, när grupper som är så övertygade om att de har rätt och andra har fel anser sig ha rätten att driva igenom sin agenda till och med våldsamma medel, till exempel genom medborgargarden och utomrättsliga aktioner. Demokratisdiskussionen ledde också in på frågan om det nya informationssamhället. Pekka Haavisto refererade till Bertolt Brecht, sade att ”nya antenner sänder gamla dumheter” och påpekade att hatprat i sociala medier borde vi reagera aktivt på varje dag.
Hanna Ojanen uttryckte oro för att vi inte förstått demokratins väsen, att vi kanske inte förstår att den inte är självbevarande och inte något man kan använda för att ta makten och sedan behålla den, utan att den innebär makt till låns och att vi ständigt måste kämpa för att bevara systemet. Demokratin ger inte lika snabba beslut som ett auktoritärt styre kan ge, och när samhället blir mer komplext tar demokratin ännu mera tid, vilket kräver mycket tålamod. Ojanen sade dock också att det ibland kan vara bra att hamna i svårigheter, för då ser man tydligare vad det är vi har som är bra, och som vi vill värna om.
President Halonen berättade i sitt avslutande inlägg om möten med företrädare från andra länder i världen, som haft en lång tradition av demokrati men som ändå hamnat i krig. Hon funderade på hur vi även i Norden ska förstå att en lång period av demokrati inte är någon absolut garanti, varken för att den ska fortsätta eller för att undvika krig. Demokratifrågan är viktig också inom EU, hur kan vi stärka demokratin, utan att göra EU till en fästning med murar mot omvärlden? President Halonen sade att folkförflyttningar är normalt, frågan är hur vi ska integrera de nyanlända. Hon varnade vidare för att alla som sitter i en fästning till slut förlorar kampen. I en fästning kan man vinna tid, men de som är utanför och vill in kommer alltid till slut att vinna, det visar historien. Hon drog vidare en parallell till hur var och ens erfarenheter från skolgården kan visa att utanförskap inte leder till något gott, och menade att det fungerar på samma sätt för både stater och individer. Vi når ingenstans med att isolera stater eller människor, vi måste integrera och ha kontakt.
Efter Kastelholmssamtalet hölls en uppföljande rundabordsdiskussion i närliggande restaurang Smakbyn. Där gjorde fyra kommentatorer var sitt inlägg som publiken, presidenten och panelen från slottet var välkomna att kommentera. Rundabordssamtalet modererades av fredsinstitutets direktör Kjell-Åke Nordquist och inleddes av kommentarer från fredsinstitutets seniorrådgivare, tidigare riksdagsledamot Gunnar Jansson och fredsforskare Pertti Joenniemi samt av professor Timo Koivurova och Petra Granholm, vice ordförande för Ålands natur och miljö och ledamot i Hållbarhetsrådet.
Fredsinstitutets seniorrådgivare, tidigare riksdagsledamot Gunnar Jansson gjorde en historisk tillbakablick på den långa fredsperioden efter Napoleonkrigen och på de organisationer som bildats efter världskrigen. Han diskuterade bland annat FN, som han menade behöver omorganiseras för att fungera väl i en tid präglad av internetbaserad kommunikation. Utifråns hans inlägg diskuterade publiken att FN i många fall varit oförmöget att lösa internationella konflikter. President Halonen, bland andra, replikerade att FN ändå gjort stora insatser såväl gällande konfliktlösning som på andra områden, till exempel vad gäller miljö och utvecklingssamarbete.
Professor Timo Koivurova som är en av forskarna inom forskningsprojektet ”Demilitarisering i en värld av ökad militarisering” som leds av Ålands fredsinstitut, inspirerade deltagarna till en lång diskussion om mediernas och de sociala mediernas roll i samhället. I debatten varnades bland annat för bristande källkritik, som kan leda till att alla åsikter får lika mycket tyngd i debatten, alldeles oavsett faktabakgrund.
Petra Granholm, vice ordförande i Ålands natur och miljö, tog avstamp i sitt eget civilsamhällesengagemang för miljö och fred, och talade om vikten av att hitta konstruktiva utlopp för människors behov av ett sammanhang. Hon resonerade om att en terrorist i sitt engagemang i grunden kan drivas av samma behov och drivkrafter som hon själv kanaliserar i sitt engagemang för miljö och fred, och diskuterade vad det är som avgör om behoven tar sig konstruktiva eller destruktiva uttryck. Hon anknöt bland annat till Said Mahmoudis inlägg på slottet, där han talat om att det är minst lika viktigt – om inte viktigare – att erkänna, identifiera och motverka orsakerna bakom terrorism, som att arbeta för att förhindra eller vedergälla själva dåden.
Fredsforskare Pertti Joenniemi, även han en av fredsinstitutets seniorrådgivare, hävdade att den nordiska agendan förändrats avsevärt på senare år, på så vis att militära frågor fått allt större utrymme. Han menade att det nordiska samarbetet inte längre är ett fredsprojekt och att det går på tomgång, med undantag för vissa områden. Det nordiska samarbetet måste kopplas närmare till globaliseringen och internationaliseringen – och här, menade han, kan Åland spela en viktig roll. Som relativt frånkopplat nationella intressen kunde Åland mycket starkare lyfta frågor om det nordiska samarbetets framtida utveckling.
/Susann Simolin
Projektledare för Kastelholmssamtalet 2016,
informationsansvarig vid Ålands fredsinstitut
