Hur har Ålandslösningens tillkomst tolkats historiskt, hur förstår vi den idag med 2000-talsglasögon och vilka historiska fakta tillmäts betydelse medan andra förblir i skymundan? Det var några av huvudfrågorna vid rundabordssamtalet ”Ålandslösningens tillkomst – nutida tolkningar” som anordnades av Ålands fredsinstitut i Mariehamn på Åland i mars 2013.Mats Adamczak presenterade sitt forskningsmaterial om Ålandskommitténs arbete under 1918-1919 och frågade varför det är så att detta arbete är så lite känt på Åland. Är arbetet bortglömt och/eller till och med bortgömt, frågade Adamczak. Han lyfte vidare fram den betydande roll som den svenska diplomaten och politikern Erik Palmstierna hade i Ålandsfrågan. Palmstierna hade en roll både gentemot kungen och regeringen i Stockholm och genom sina kontakter med företrädare från Åland. (Mats Adamczaks power point hittar du på en extern sida, här.)
Jerker Örjans påvisade hur de flesta publikationerna och skribenterna har förbisett Ålandskommitténs betydelse och menade att det är problematiskt när regeringar ”skriver historia” och för fram sina tidsbundna tolkningar. Idag är det allt viktigare att forskningen görs så oberoende och öppet som möjligt och att olika tolkningar kan öppet möta varandra. Jerker Örjans betonade vikten av amatörhistorikernas insats i kartläggningen och tolkningen av historiska skeenden.
Folke Wickström talade om firandet av självstyrelsens tioårs jubileum, år 1932, då olika uppfattningar förespråkade antingen främst ett intresse för det historiska eller fokusering på nuet och framtiden. Carl Björkman och Julius Sundblom hade olika uppfattningar på den punkten, menade Wickström.
Nina Fellman lyfte fram vikten av en öppen, oberoende och kritisk media. Relationerna mellan Åland och Svenskfinland är fortsatt komplicerade och uppfattas stundvis som konfliktfyllda, något som kan ses även i nutida debatter och ekonomiska intressesfärer. Fellman menade att på Åland finns fortfarande stora luckor i fråga om kunskap och diskussion kring Ålandslösningens framtagande och tidiga år, något som är viktigt nu när Ålands självstyrelse snart fyller 100 år.
I den livliga diskussionen som följde fanns olika infallsvinklar om bl.a. vikten av den långvariga utvecklingen mot Ålandslösningen under åtminstone hela 1800-talet; om flera enskilda personer aktiva i Ålandskommittén, såsom Otto Andersson, Artur Tollet och Johannes Holmberg; om Sveriges och Finlands ställning till de olika aktiviteterna och synpunkterna inom Ålandsrörelsen och Ålandskommittén och om föreningen Ålands Vänner samt om kontakterna som Ålandskommittén hade i Helsingfors.
Mats Adamczak avslutade med orden: ’antagligen hade det inte funnits en Ålandslösning om inte både Ålandsrörelsen och Ålandskommittén hade varit aktiva och framgångsrika på var sitt sätt.’ Denna slutsats sammanfattar väl vikten av att historiska skeenden skildras och diskuteras från många olika infallsvinklar, med olika utgångspunkter och inom olika disciplinära frågeställningar. Ålandslösningens tillkomst visar hur många olika krafter, enskilda personer och idéströmningar, på Åland, i närområdet och internationellt samverkar och resulterar i unika konstellationer.
